”I backspegeln” är tillbaka efter ett lite längre avbrott och denna vecka kommer jag ägna några rader åt att minnas ett antal personligheter som gått ur tiden den senaste… tiden. Först ut är den mest självklare.
…
Väldigt plötsligt var mannen med hjärtat gjort av film borta. Roger Ebert var – är, världens mest kända och poulära filmkritiker – pulitzerprisbelönad till råga på det, och även om vi i Sverige och Europa inte har samma relation till honom som USA har han ändå satt stora avtryck.
TV-programmet Siskel and Ebert – där det underbart omaka radarparet (och Chicago-tidningskonkurrenterna) Gene Siskel och Roger Ebert recenserade film, har blivit en mall för hur filmkritik ska presenteras i TV-rutan. Betygsystemet med ”two thumbs up” är klassiskt.
Idag är denna typ av TV-format tyvärr dött och podcasts, filmbloggar och sociala forum har tagit platsen för en mer utbredd filmkritik men Ebert har alltid varit relevant, om det så varit i rutan, i tidningen, på twitter eller på resten av nätet.
Hans genuina och rättframma kärlek till filmen har blivit målet att uppnå som förmedlare av filmkritik och det är ingen underdrift att säga att film var hans liv då han såg 600 nya filmer varje år och recenserade 300 av dem årligen, ända in till sin död. Tappert och imponerande!
Vi får inte heller glömma att han skrev manus till gladporrkungen Russ Meyer närmare bestämt de hysteriska filmerna Beyond the Valley of the Dolls (1970), Up! (1976) och Beneath the Valley of the Ultra-Vixens (1979) – något han ofta fått försvara när han gett ”mer creddiga” filmer dåliga betyg. Enligt mig gör det bara honom till en ännu bättre och mer intressant människa och hellre dessa Meyer-filmer än någon mer pretentiös Bergman-rip-off, säger jag.
Hans cancerproblem och operationer tvingade honom i stort sett bort från TV-rutan, men hans skrivna recensioner är alltid intressanta att läsa – och dom är många. Ta en sväng in på hans hemsida för att klicka er vidare i hans mylla av filmåsikter.
När åren summeras brukar jag alltid få intressanta tips på filmer som inte uppmärksammats tack vare hans årsbästalistor och det är sorgligt att vi inte kommer kunna veta vad han tycker om de kommande årens filmer. Inga smarta utlägg om Baz Luhrmans version av The Great Gatsby, inga reflektioner kring Terrence Malicks kommande projekt med Christian Bale och ingen dom från honom på den nya Star Wars-trilogin.
Det känns faktiskt sorgligt, men vad vi har kvar är en massa recensioner på filmer han faktiskt hann se och otaliga bataljer med vapendragaren Gene Siskel som han nu får återförenas med i himlen.
Några minnesvärda recensionsögonblick med Siskel och Ebert vill jag givetvis dela med mig av, tillsammans med Nostalgia Critics hyllningsavsnitt till dem bägge som både är roligt, intressant och rörande samt hans rörande och ärliga avsked till Roger Ebert personligen.
Eberts sista recension blev dessutom på Terrence Malicks To the Wonder – en film han gillade, vilket känns mycket värdigt då han var ett Malick-fan och rankade The Tree of Life (2011) bland de tio bästa filmerna genom tiderna. Roger Ebert är saknad, men det han lämnat efter sig orsakar genuin glädje och intresse och då har man verkligen åstadkommit något stort.
…
Här under är tre klassiska Siskel & Ebert-ögonblick väl värda att avnjuta flera gånger – ett tydligt tecken på hur underhållande och sevärda duon var tillsammans. Före det delar jag dock med mig av fem mycket fina citat från Ebert själv…
”When I am writing, my problems become invisible, and I am the same person I always was. All is well. I am as I should be.”
Om livet: ”We are put on this planet only once, and to limit ourselves to the familiar is a crime against our minds.”
”I believe that if, at the end of it all, according to our abilities, we have done something to make others a little happier, and something to make ourselves a little happier, that is about the best we can do. To make others less happy is a crime. To make ourselves unhappy is where all crime starts. We must try to contribute joy to the world. That is true no matter what our problems, our health, our circumstances. We must try. I didn’t always know this, and am happy I lived long enough to find it out.”
Om döden: ”I know it is coming, and I do not fear it, because I believe there is nothing on the other side of death to fear. I hope to be spared as much pain as possible on the approach path. I was perfectly content before I was born, and I think of death as the same state.”
”So on this day of reflection I say again, thank you for going on this journey with me. I’ll see you at the movies.”
…
Roger Ebert och Gene Siskel är både överens och i högform när de plockar fjäder efter fjäder av Jaws: The Revenge (1987) – en av de sämsta filmerna genom tiderna.
Här kommer konflikten som är Roger Eberts känslosamma och mer moraliserande kritik mot Gene Siskels mer analytiska meningskritik fram på det mest underhållande sätt och deras repliker på varandra är suveräna när de passionerat diskuterar David Lynchs kontroversiella publiksuccé, Blue Velvet (1986).
Debatten mellan Siskel och Ebert har sällan varit så het som när de recenserade huruvida Full Metal Jacket (1987) är en bra Kubrick-film eller ej. Efter att ha pratat om två Kubrick-klassiker återvänder Siskel ihärdigt för att försvara Full Metal Jacket och resten är rapp krigsföring och stor underhållning!
Efter Gene Siskels död delade Roger Ebert sida med olika filmprofiler under en längre tid och bästa gästen bör onekligen ha varit Martin Scorsese i egen hög person. Äntligen någon som kunde matcha Roger Eberts passion för film igen och att se dem gå igenom 90-talets filmfavoriter är ren njutning som sveper förbi på vad som känns som sekunder.
Absurd Cinema 
Tack för de varma orden om vår podcast! Sådant gör det värt att hamra ut ett avsnitt i veckan även när tiden är knapp 🙂 Har bara hunnit skumma igenom denna blogg men den ser väldigt sympatisk ut, så det blir ett bokmärke på den. Trevlig filmsmak verkar du definitivt ha! /Niklas
Tacka å det ödmjukaste och ser fram emot det framtida podcastandet! 🙂