Det här är första bidraget till en lång serie där jag med korthet kommer behandla särskilt genomtänkta och/eller överraskande klockrena låtval i filmer genom tiderna – så kallad ”smart filmmusik”. Först ut är det kanske mest logiska valet vad gäller den beskrivningen…
A Clockwork Orange (1971) anses vara en av de mest kontroversiella filmerna genom tiderna, av många anledningar, men kanske mest för sitt ”good old ultra-violence”. Filmen förbjöds totalt i Storbritannien på mästerregissören Stanley Kubricks (Dr.Strangelove, 2001: A Space Odyssey, The Shining) egen begäran och visades återigen först 27 år senare, efter hans bortgång 1999.
Anledningen var att den väckt en så pass stor debatt kring våld på film att Kubricks familj fick hot riktade mot sin egen familj från människor som antingen ansåg sig våldsinspirerade av karaktärerna i A Clockwork Orange men också av demonstranter mot filmen. Eller som Stanley ”IQ 140” Kubrick själv förklarade sitt beslut;
”To try and fasten any responsibility on art as the cause of life seems to me to put the case the wrong way around. Art consists of reshaping life, but it does not create life, nor cause life. Furthermore, to attribute powerful suggestive qualities to a film is at odds with the scientifically accepted view that, even after deep hypnosis in a posthypnotic state, people cannot be made to do things which are at odds with their natures.”
I vilket fall finns det en scen som är lite mer minnesvärd än andra i filmen, nämligen scenen då Alex DeLarge (Malcolm McDowell) och hans ligistgäng bryter sig in hos ett par ute på landsbygden och påbörjar en makaber våldtäkt på kvinnan.
Samtidigt sjunger Alex DeLarge glatt klassikern ”Singin’ in the rain” (som framfördes av Gene Kelly i musikalfilmen med samma namn) och det smarta – jag vågar till och med påstå geniala, med det absurda sångvalet är just att det är så obehagligt opassande glatt med tanke på det fruktansvärda dådet som samtidigt utförs.
Sångvalet är dessutom ett av filmhistoriens häftigaste improvisationer då det var skådespelaren Malcolm McDowell som började sjunga den efter att regissör Kubrick klagat på att han agerade ut den hemska scenen för stelt. Därpå skapades filmhistoria…
Absurd Cinema 
Bra tema. Ska följas med stort intresse. Har aldrig gillat A clockwork orange, men låtvalet är inspirerat. Fast vid närmare eftertanke hade kanske nästan var och varannan glad låt varit lika bra? Tänk Beatles When I’m sixty-four… Funkar?
Ja, givetvis ligger den största kvaliteten i att det är en glad låt – men att det dessutom är en glad, totalt sorglös musikallåt från 50-talet som i sig förknippas så starkt i folksmedvetande med dans, glädje och ”feel-good” gör just ”singin’ in the rain” extra smart! 🙂 Att A Clockwork Orange gjorde att folk inte längre kan sjunga låten utan att få betydligt otrevligare bilder och känslor i huvudet.
Förmågan att sätta sorglösa hits i psykologiskt störande filmsammanhang som kontrastverktyg är något jag fullkomligen älskar i film och det kommer vara ett mycket återkommande tema i min ”smart filmmusik”-serie… 🙂
Elle Maxwell’s silver hammer! Bang,bang, Maxwell’s silver hammer dadada dadadada! 🙂
Haha, den Beatles-referensen gick mig över huvudet men kollade upp det och ja, det hade varit kul att ha sett den låten i en film över huvud taget, haha! 😀
Maxwells silver hammer hade varit ett roligt val om nu Dowell ändå skulle improvisera. En gång tiden gillade jag ACO men idag känns den både passe och mossig men å andra sidan gillar jag inte Kubrick bortsett från The Shining. Det intressanta med filmen är att om den kom idag skulle våldsdebatten troligen lysa med sin frånvaro.
Greppet att blanda ngt otrevligt mot en fond av trevnad är iofs inget orginellt men det ska bli intressant att se vilka låtar du plockar ut – kanske In Dreams?
För mig är det en gåta att man inte kan gilla Kubrick! Blir alltid schockad när personer säger att de inte gillar honom eller hans filmer. 🙂
A Clockwork Orange tycker jag verkligen inte är varken passe eller mossig idag. Även om skildringen av äldre män verkligen känns ganska mossig så är allt övrigt en av de mer intelligenta och troliga framtidsskildringarna visualiserad och skildrad på film – och då kom filmen 1971. Dagens framtidsvisioner är så fruktansvärt nördiga och som alltid besatta av någon slags sensationell drömbild som lägger alldeles för stor vikt vid människans tekniska utveckling. I framtiden kommer teknik att vara så passé och vi kommer bli besatta av retrofiering. 🙂
Våldsdebatten brinner ständigt stark i populärkulturen (skolmassakrer och våldsdåd gör den ständigt aktuellt) men det debatten fokuserar kring är alltid det fysiska, grafiska våldet med skjutvapen och liknande. Det psykiska våldet brukar inte tas upp och trots att våldtäktsscenen i A Clockwork Orange är en av de mest obehagliga i filmhistorien (och hur många filmer har inte härmat den?) just på grund av distansen till dådet så tror inte jag heller att den skulle orsakat lika stor debatt idag. Dock är den betydligt mycket mer obehaglig än 1000 skott borrade genom lika många människor och blod som sprayar väggar röda. I debatten får dock de 100 skotten större tyngd trots att de är helt fel ute…
A Clockwork Orange är inte en av mina fem favoritfilmer av Kubrick, men den är verkligen inte mossig och influerar ständigt nya filmer sedan den kom. Det finns få filmskapare – knappast någon, som gör så tidlösa filmer som Stanley Kubrick.
Mitt största problem med Kubrick är att hans filmer är så känslokalla och därmed kommer jag inte in i dem. Han lyckas inte helt enkelt inte få mig engagerad i sina karaktärer. Eller med andra ord det blir lite teatraliskt och då är loppet kört. Filmerna blir också en aning trista iom detta. ge mig 2001 och jag somnar på direkten.
ACO tema är inte mossigt men scenografin gör att det känns en aning förlegat till det yttre men det är ngt många sf filmer dras med i sin iver att verka moderna. Endel sf filmer lägger krutet på det tekniska andra inte det är blandad kompott i dagens utbud men visst de s.k storfilmerna har en slagsida mot det tekniska.
Till skillnad mot dig finner jag just våldtäktsscenen inte speciellt obehaglig och det beror just på Kubricks misslyckande med att få mig tro att det riktiga människor. Det känns mer som att han flyttar runt dockor och arrangerar iofs snygga men opersonliga scener.
Våldsdebbaten är alltid intressant men jag förundras alltid över de enkla förklaringarna som dyker upp på vad våldet skulle bero på – de ena dummare än andra.
Å andra sidan har jag ett par tre filmer kvar att se när det rör sig om Kubrick så kanske finner jag ngn mer än The Shining att gilla, men vi lär nog aldrig komma överrens om Kubricks s.k storhet 😉
De som ogillar Kubricks filmer brukar just klaga på att de är så kalla och känslolösa. Jag håller med om att hans filmer inte innehåller mycket alls vad gäller varma känslor och hans största passion är ju just att skildra människans tillkortakommanden, därav avsaknaden av varma, levande människor. Däremot kokar hans filmer över av känslor – särskilt kalla, haha, och det handlar mest om vilka känslor man föredrar att ta till sig. För de varmare känslorna finns det andra, bättre lämpade filmer. 🙂 Det är få filmer jag själv sitter och blir tårögd över känslotrådarna filmen träffar på ett lika effektivt sätt som Kubricks filmer. 🙂
Jag älskar 2001: A Space Odyssey, men det är definitivt inte en film som fokuserar på att levandegöra de mänskliga karaktärerna och tar helt klart priset på den punkten av Kubricks filmer. 🙂
Tänkte bara utifrån Filmitch kommentar påpeka att exenpelvis Akira Kurosawa gärna kontrasterade dramatiskt jobbiga scener med gladlynt truddelutt-musik. Men så våldsam som Kubrick, det var han ju förstås aldrig… Annars: välvald inledning till ett spännande tema.
Tackar! Ja, Kurosawa måste jag återutforska. Blev småbesatt av honom en period för säkert sex år sedan nu och köpte på mig en mängd av hans filmer som jag också såg några av, men finns ju så många av hans filmer som är jädrigt intressanta som jag ännu inte sett…
Kurosawa är väl värd att utforska. Och när jag tänker efter får jag nog backa på det där med våldsamheten, det flyger ju en hel del samurajsvärd och pilar 😉
Ja, och att han till och med centrerar en hel films handling runt en revolver säger ju allt om hans ohälsosamma våldsdyrkan. 😉