I backspegeln #9: Galaidioti

I-Backspegeln

Jag är tillbaka med en ny backspegel och sedan sist har våren börjat visa sig och Oscarsgalan ägt rum.

Galan var stabil men överträffade inte förra årets gala som var riktigt bra – särskilt så här med ett års distans. Trevligast var i vilket fall de hela tre svenska vinsterna med Malik i spetsen, de alltid trevliga mellansnacken med Filip och Fredrik, Quentin Tarantinos oscarsvinst och Jennifer Lawrences, Daniel Day-Lewis, Ang Lees och Ben afflecks tacktal tillsammans med firandet av James Bonds 50-årsjubileum på film.

I övrigt var det dock en ganska ljummen tillställning. Trots att den på förhand var ganska oviss med några knappa favoriter till priserna blev det sedan alla knappa favoriter som vann, helt enligt förväntningarna, så det blev aldrig så värst mycket att höja på ögonbrynen åt.

Utöver det fanns det vissa andra saker att vara tveksam över kring galan och det ska jag ta upp nu, när de flesta lämnat galan bakom sig för veckor sedan och ser framåt. Men en backspegel är en backspegel…

Svart och vitt på Oscars Red Carpet 2013

jennifer-lawrence-oscars-2013

Filip Hammar kommenterade under Red Carpet-tillställningen hur de amerikanska modeprogramledarna delade upp intervjuerna så att den vita programledaren intervjuade de vita celebriteterna och den svarta programledaren intervjuade de svarta celebriteterna.

Detta var inget jag hörde några nämnvärda reaktioner på efter galan, men det det är ju ack så sant och besvärande, trots den lättsamma inramningen. De som talar om det som en ren tillfällighet är antingen naiva eller så blundar man för problemen.

”Är det så himla noga?” skulle någon kunna kontra, men jag menar att det är de segregerande fall som finns i de mest lättsamma sammanhangen som vi först måste motverka och som dessutom är lättast.

Den ”lättsamma segregationen” är dock den som bevaras längst, tragiskt nog. Sånt man säger utan ondo. Sånt man gör utan att tänka efter.

Tack och hej igen, musikal

inline-2-Hollywoods-Visual-Effects-Pros-Rally-At-Oscars

Många kritiserade årets oscarsgala för att innehålla alldeles för många musikalnummer. Detta när galan också brottas med ständig kritik för att stressa av alla pristagare från scenen under deras tacktal efter 45 sekunder och till och med stänga av mikrofonerna för dem som håller på betydligt längre än så.

Detta givetvis endast för ”de mindre” pristagarna, såsom specialeffektmakare, ljudläggare eller kostympersonal. Specialeffektsmakarna som vann för fantastiska Life of Pi och faktiskt avbröts från sitt tacktal hade ju till och med gått i konkurs för det jobb de prisades för. Lite ”feeling” kan väl ändå de studioansvariga för galan ha tycker jag.

Det känns olyckligt med den här obalansen då bägge problemen kunde ha lösts genom att endast skrota ett ynka musikalnummer på sin höjd. Les Misérables-numret och Bond-numren var bra och trevliga, men mer behövs inte på en gala – om det nu inte framförs av människor i Cirque du Soleil-klass, givetvis…

What was the question?

85th Annual Academy Awards - Show

Det är väldigt selektiva journalister som får pressackreditering till Oscarsgalans pressrum. Då undrar man ju lite varför en väldigt spirituell journalist frågade Quentin Tarantino ifall han tror att människokroppen består av kött och blod, eller ifall den också består av ben!?!??

Journalist: ”Do you really think that in the anatomy of a human body also has bones, you know. We keep on saying there are jokes about [unintelligible] there is only blood, and flesh in a human body and we see that and it’s a hit, you know.”

Quentin Tarantino: I don’t quite understand the question, but I guess I do think there are bones in the human body.”

Eller varför Jennifer Lawrence fick frågan om det verkligen är bra för hennes karriär att vara 22 år och redan varit oscarsnominerad två gånger??

Undertänk eller övertänk när de klurade ut dom frågorna, frågar jag mig?

Förändring existerar bara på film enligt oscarsjuryn

12AngryMen 2

Något som år efter år varit ett problem med Oscarsgalan är att oscarsjuryns bredd – trots sina knappt 6000 medlemmar, varit väldigt skevt fördelad och många gånger gammalmodig. Inte särskilt konstigt då juryn till mångt och mycket består av vita gubbar i pensionsåldern. Statistiken talar för sig själv;

– Medelåldern på Oscarsakademins röstare är 62 år
– Endast 14 % är under 50 år unga
– Så många som 77 % av de röstande är män
– Bara 2 % av Oscarsakademin är svarta och 2 % är asiatiska
– 94 % är vita

Med den här skeva statistiken på en jury som ska bedöma årets bästa filmprestationer är det svårt att ta bedömningen på särskilt mycket allvar.

Trots att galan har en allmänt ”officiell” stämpel som den stora filmprisutdelningen så blåser förändringens vingar förbannat trögt i oscarsakademins korridorer. Varför händer inget, frågar jag mig? Vet de inte vad förändring är? Nöjer de sig med att uppleva förändring på film så till den grad att de skiter i den i verkligheten?

Det är mycket snack om hur stel och strist Guldbaggegalan är i Sverige, men dess kärna framstår som pigg i jämförelse. Skillnaden är att Oscarsgalan har ett mer plastikopererat, botoxpreparerat och glänsande skal att skydda sin kärna med. Jag uppmuntrar med glädje en helrenovering av Oscarsgalans jury mycket hellre än en renovering av själva galan.

Den stora oscarsjuryn består i mångt och mycket av yrkesmän inom alla filmkategorier som också prisas på galan. En plats i juryn består ofta på livstid – särskilt för alla dem som inte längre är aktiva i branschen. Med ett sådant system är det svårt att föryngra jurystaben och ålders- samt könsfördelningen är därför i princip likadan nu som när juryn infördes, 1927.

Jag tycker åtminstone att de kan försöka eftersträva en jämn könsfördelning och en medelålder på 45-50 år – tills dess kommer jag se snett på ”årets största gala” och fortsätta förmedla hur pass dammig och rosslig den faktiskt är. Vill du läsa mer om oscarjuryn så gör det genom Los Angeles Times undersökning.

Inga kommentarer

avHj4

Jag vill avsluta med att framföra en öppen ursäkt till alla bloggare som kommenterar på min blogg men som alltför sällan får kommentarer tillbaka av mig på deras egna bloggar.

Jag förstår inte alltid att jag kan vara så upptagen som jag är, men trots att jag ständigt avser att kommentera på andras bloggar så räcker tiden helt enkelt inte till så pass mycket som jag vill – särskilt inte på senaste tiden. Jag vet att vi förtjänar vår uppmärksamhet och när det gäller bloggar så sker det i mångt och mycket genom ett utbyte av kommentarer.

Jag ska bli bättre på att kommentera – för det är inte det att jag inte bryr mig och inte vill, men jag behöver bara förtjäna min tid bättre så att jag också kan förtjäna era kommentarer bättre.

Annonser

4 thoughts on “I backspegeln #9: Galaidioti”

  1. Apropås svart och vitt — nästan direkt efter Filip hade gjort den iakttagelsen var det två vita intervjuare som pratade med en svart person (minns dock inte vilka som var inblandade). Möjligen anekdotisk bevisföring, men det kommenterades i alla fall inte vidare av herrar F&F…

    1. Jaså, minns faktiskt inte det. Minns över huvud taget bara en kvinnlig, vit (väldigt kort och med nasal röst, ska inte tilläggas, hehe) intervjuare och en kvinnlig, svart intervjuare som fick betydligt mindre utrymme.

      Däremot var det väl nån duo på en fast studioplats där på ”röda mattan” också, så det var kanske dem? I vilket fall, att kalla det en ren tillfällighet känns lite för enkelt, men att gå så långt som att det är högst medvetet är också lite för dömande.

      Överlag så är ju Red Carpet-intervjutekniken högst ointressant och amatörmässig. Sätt dit någon filmnörd som sköter filmfrågorna så kan de modefokuserade sitta i studion och grafiskt recensera kläderna istället. 🙂

  2. Varför händer inget, frågar jag mig? Svaret är ganska simpelt varför ändra på ngt som fungerar? Det räknas som den finaste galan och folk skriver och tittar på programmet så de som bestämmer ser ingen anledning att ändra. Därmed har jag inte sagt att jag inte håller med dig.
    Personligen så avskyr jag galor men just oscar kollar jag på av den anledningen att fiffi livebloggar – innan dess så såg jag aldrig på galan.
    Jag finner röda mattan vara mer underhållande än själva galan men det är jag det 😉

    1. Ja, försiktighetstänk är tryggt men sällan en bra väg i längden och det går igen alla sammanhnag – inte minst i politiken.

      Du är inte ensam det vet jag, men för mig är röda mattan ungefär lika berikande som att se talangjakts-auditions på tv. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s