I backspegeln #6: Boy meets ”Girls”

I-Backspegeln

När det kommer till TV-serier har jag aldrig orkat intressera mig på samma sätt som i princip alla andra i min ålder har.

Dels är jag väldigt kritiskt mot det system en TV-serie måste bygga kring, med en noggrann dramaturgisk struktur som går att se igenom och som bryter illusionen av något genuint intressant. Dels handlar det om att jag har alldeles för mycket intressant film att se för att hinna med att hänge mig åt TV-serier samtidigt och min perfektionism tvingar mig att antingen börja se en TV-serie från första till sista säsong, eller inte alls.

Att en TV-serie då av naturen brukar vattnas ur efter några säsonger innebär att jag är tvungen att bli beroende av något som riskerar att gå utför och det går – om jag ska vara extremt kritisk, att jämställa med ett missbruk. Jag har dock övervägt att se många intressanta TV-serier, för det vet jag ju att det finns.

Jag vill se Firefly (står förmodligen näst på tur), Breaking Bad, The West Wing, The Wire, Six Feet Under, Sopranos, True Blood, Game of Thrones, The Killing, Homeland, Mad Men och några till, men jag kan inte ta det steget eftersom jag vet hur många filmer jag kan se på samma tid som det tar att se samtliga säsonger som någon av dessa.

Girls 2f97ebqfhmblbeff

Nu har jag dock hittat en något otippad TV-serie som motiverar mig att offra min tid, hör och häpna! Mina feministiska intressen har intresserat mig för att granska den nya HBO-utgivna succéserien Girls, som precis påbörjat sin andra säsong i USA just nu.

Jag ska inte säga att lockelsen till Girls enbart beror på mitt intresse för skildrandet av kvinnor i film och TV. Det spelar också in att serien hittills består av endast drygt en säsong på blott 10 avsnitt – och att varje avsnitt är på den för en dramaserie väldigt okonventionella längden 30 minuter, vilket är en sitcom-längd snarare än dramaseriens dryga 40 minuter. Ett intressant grepp för en TV-formatsskeptiker!

Dock har TV-seriens kvinnliga prägel fått mig att fastna för den på allvar. Girls har blivit uppmärksammat som ett slags hipster-fenomen och TV-seriens skapare – Lena Dunham, är en blott 26-årig kvinna som dessutom producerar den, skriver den, regisserar den och spelar huvudrollen i den. Hon har lyckats med många, ganska anmärkningsvärda mål skulle man kunna säga. Judd Apatow (The 40-Year Old Virgin, Knocked Up, Funny People) har hjälpt Lena Dunham att producera TV-serien.

girls-tv-series-image-1

Girls skildrar livet för fyra tjejkompisar i 20-årsåldern som bor i New York. Där får de erfara det unga livets alla prövningar och äventyr från ett mer vardagligt perspektiv, skulle man kunna säga. Händelserna bygger till stor del på Lena Dunhams egna erfarenheter och iakttagelser från sin generation och även om det är en hel del humor så finns det också mycket allvar och fokus kring högst mänskliga bekymmer för både kvinnor och män i övre ungdomen som tas upp.

Avlägsna är kvinnorna i klackar som maniskt eftersträvar ett modellutseende, som lever i hollywood-glassig lyx och bråkar om lika puckade modellkillar med pengaskrikande kavajer för att eftersträva ett familjeliv i lyx. För mig är det lätt att tänka på Girls som en mer human, realistisk Sex and the City (som möter Gossip Girl) och med drag av bekymmershumoristen Woody Allens orädsla för att sväva ut i vardagens grubblerier på ett personligt och ohämmat sätt. Girls är självkritiskt dramaberättande som både är livsbejakande och jobbigt att se. TV-serien går igenom fasaden och in under huden.

Igenkänningen är hög för mig personligen då även jag är en berättare i 25-årsåldern som svävar i livspunkten då jag vill ut och uppleva nya utmaningar och komma någon vart med sin karriär, men svävar i ovissheten över när jag över huvud taget ska få ett jobb eller ha råd med en bostad. Den där ovissheten över att livet kan dela sig i ett vägskäl och ta helt olika vändningar beroende på hur pass mycket du står upp för vem du är och vågar vara för din omgivning.

girls-season-2-episode-1-lena-dunham

Jag understryker här att jag trots allt är en man, vilket visar att kvinnors problem kan locka även ”0ss andra” och skildras på ett bredare plan än vad som ryms inom familjelivets klichérenoverade väggar.

Att dessutom få en lite mer ärlig bild av kvinnliga karaktärer och deras sätt att leva och se på livet borde ju inte vara främmande att se i fiktion, men det är det och det bekräftar nyskaparstämpeln som Girls har fått. Det ska bli intressant att se hur pass bra eller dåligt Dunham och Co. tacklar potentialen som finns i denna TV-produktion.

Lena Dunham var även en av manusförfattarna till en av förra årets personliga indie-favoriter för min del, nämligen relationsdramat Nobody Walks (2012), som jag verkligen rekommenderar. Jag är dock inte helt förälskad i Lena Dunham som person, men ska följa hennes kommande projekt med intresse och fascineras över om det kommer bli lättare eller svårare för henne att sätta kvinnlig kreativitet på kartan i TV- och filmvärlden i framtiden.

a_4x-horizontal

Jag tycker dock att hon vek ned sig i och med de foton som den extremt överskattade ”hipster-fotografen” Terry Richardson tog av henne för ett fotouppdrag nyligen.

En kvinna som henne hoppas jag ska kunna se igenom hans fotografiska grepp och göra något intressantare än att posera med baddräkt i en registol och det spelar ingen roll om de leker med en mer ”down to earth” version av den kvinnliga modellbilden eller inte. Jag hoppas inte hon tog bilderna för att hon är imponerad av honom, men jag är tyvärr osäker på det.

En viktig person är hon i vilket fall och jag håller tummarna för att fler ska inspireras av hennes framsteg i branschen. Här under är några läsvärda Lena Dunham-citat:

”At my age, no one is married, no one has kids, no one has a career.”

”I always say that you can divide the world into two kinds of women, those who are attracted to Adam and those who aren’t.”

”…the idea that the feminism conversation could be cool again and not just feel like some granola BS is so exciting to me.”

”I seriously consider television to be the people’s medium. Like the idea of seeing your parents naked or having somebody go down on you and worrying about whether you smell or worrying about whether your body is weird or what goes across the face of a person who’s supposed to be experiencing pleasure but isn’t — those are things I’d love to normalize on TV.”

”None of my actions have ever sort of been motored by the search for a husband or wondering if I was going to have a family someday or wanting to live in a really great house or thinking it would be really great to have a diamond.”

8 thoughts on “I backspegeln #6: Boy meets ”Girls””

  1. Jag måste rekommendera en annan otroligt bra serie som är ca 30 minuter per avsnitt och där varje säsong inte har så värst många avsnitt heller: Californication. David Duchovny. Super.

    Sen rekommenderar jag givetvis Firefly (som Serenity heter). Sista puffen ger jag The West Wing,

    Själv ska jag ge mig på Homeland och sen Breaking bad. Girls kanske åsså.

    1. Ja, visst ja. Hjärnsläpp där och har ändrat till Firefly nu, vilket jag ”egentligen” visste. 🙂 En serie som jag tror kan passa mig då den verkar blanda ett flertal element som jag tycker verkar intressant, trots att ”Sci-Fi-TV” inte är något jag föredrar i vanliga fall.

      Californication glömde jag litegrann bort men den är jag ju givetvis också intresserad av. Dock – av någon för mig luddig anledning, buntar jag ihop Californication med Breaking Bad i mitt medvetande och den sistnämnda lockar mig mer i nuläget. Dock ska jag överväga Californication också, då jag inte visste att den körde 30-minuterspass. 🙂

  2. En bra tv-serie är bättre än de flesta filmer, åtminstone sett till upplevelse. Jag har mina favoriter The West Wing, Sopranos och Dexter. I komedifacket är det allt som Larry David är inblandad i. Nya serier är jag däremot dålig på att ta mig an. Girls har jag blivit sugen på efter all hype, men jag väntar nog ett tag och ser vart det tar vägen. Det får bli fler lyckade säsonger först.

      1. Ja, i alla fall är en riktigt bra TV-serie en riktigt bra TV-serie! 🙂

        Men den handfasta, dramaturgiska strukturen är på gott och ont det som gör att TV-serier fräter på mitt fritänkarhuvud. TV-serier som vågar vara helt egna är det jag eftersöker, utan det obligatoriska trycket på sig att charma publiken. Det är dock smått omöjligt, även om webb-sändningar öppnar för betydligt fler sådana TV-serier.

        Jag skulle ju exempelvis så gärna vilja se David Lynch få chansen i TV-världen igen då jag knappast tror att det skulle bli mer publikanpassat nu än vad Twin Peaks var (vilken ju är en TV-serie som står över nästan alla filmer i min värld).

  3. En riktigt jävla bra tv-serie slår nästan en riktigt jävla bra film på fingrarna, så långt är jag nog beredd att ta det. Å andra sidan är det två fantastiska världar som man kanske inte ska jämföra allt för mycket.

    Personligen gillar jag utrymmet i tv-formatet, det ges tid åt att bygga upp och utveckla karaktärer på ett helt annat sätt än i filmens värld. Ingen stress, det får ta sin tid. Vilket gör att jag i slutändan bryr mig mer om karaktärer och deras öden.

    Sen är jag också lite av en perfektionist när det kommer till tv (och film), ska jag se något så ska det vara från början till slut – med allt vad det innebär. Det fina med tv-serier är ju dock att det inte finns någon tidbegränsning, att tex. komma hem utarbetad från arbetet en kväll – ja då passar det sig ganska bra med enbart 40 minuters bra tv. En film innebär i regel ett större åtagande än så (framför allt nu när 90-minutersfilmen verkar vara ett minne blott).

    En jämförelse:
    Harry Potter, vill se den sista på bio vilket gjorde att jag var ”tvungen” att ta mig an de första filmerna i serien. Det visade sig vara sex till antalet och speltiden klockade in på lite drygt 17,5 timmar.

    Firefly, en av de bästa serierna någonsin, nu blev det förvisso bara en säsong (15 42 minuters episoder), 10,5 timmar. Släng in den fenomenala avslutningsfilmen Serenity och tidsinvesteringen stannar ändå vid 12,5 timmar.

    Girls, inte sett. 🙂

    1. Jag känner verkligen igen mig prick på perfektionisttänket kring TV-serier. Jag måste se alla säsonger om jag väl börjar se en TV-serie, men känner jag minsta tveksamhet till ifall jag kommer lyckas med det projektete så avstår jag hellre och ser massor av bra, enskilda filmer istället. Då jag lägger ner så pass mycket tankekraft på det jag ser (skrytigt sagt, jag vet) så reflekterar jag hellre över film än TV-serier.

      Dock känner jag igen den underbara känslan av att hänge sig åt en TV-serie över långa perioder då det är som att läsa en riktigt jävla bra bok som man aldrig vill ska ta slut och som får ta sin tid att läsa.

      Och ska man jämföra långa film-serier som Harry Potter, Fredagen den 13:e eller någon annan långkörare så vet jag att en TV-seriesäsong är mycket bekvämare och kvalitativ att se, det är jag helt med på. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s