Årets Biografmassaker award – för ”det mest oväntade bioögonblicket” går (ursäkta den extremt svarta humorn) till…
”The point of no return”-ögonblicket i The Twilight Saga: Breaking Dawn – part 2!
Jag gick in till den avslutande filmen i Twilight-serien med hjumma förväntningar och en inte så värst stor entusiasm. För över ett år sedan hade jag – tro det eller ej, läst sista Twilight-boken av ren nyfikenhet, så jag visste ungefär vad jag hade att vänta mig.
Då sker det oförväntade, och hela min värld skakas om så pass att jag inombords är på väg att krypa ihop i fosterställning och gömma mig.
Filmen tar plötsligt oanade vändningar och ett kvinnligt Twilight-fan i biosalongen skriker – i ren och skär schock, ut hennes reaktion på filmens oväntade händelse!!! Adrenalinet isar i min kropp – mest givetvis av hennes plötsliga vrål, men även jag själv blir tagen av stundens allvar! Jag skriker inte, men inombords isar kylan av att ha varit med om en adrenalindos som efter en ”nära döden”-upplevelse!
En starkare och mer plötsligt reaktion har jag aldrig upplevt i en biograf – någonsin, och hur hemskt det än är måste jag dela med mig av detta trauma då det slår det mesta från 2012.
Det ska sägas att filmen i sig ska ha en hel del beröm för att den genom mycket välgenomtänkt och kreativt manusbearbetande och filmiskt skildrande av den litterära förlagan lyckas skapa så pass omtumlande twister, så pass att den driver fram skräcken hos en überhärdad skräckfilmsentusiast som mig.
Twilight må vara tonårsromantiskt glidmedel stundtals, men fenomenet kan väcka oerhört starka reaktioner av alla möjliga slag.
Absurd Cinema 
Nu blev jag nästan sugen på att se resten av filmserien – men bara nästan 😉
Med tanke på hur lågt Twilight står för en hel del så ser jag det som en enorm prestation. 😛
Kul läsning!
Jag drog igenom den här filmserien i höstas och avslutade med Breaking Dawn del 2 här för någon månad sen. Till skillnad från dig såg jag den avslutande filmen under sämsta möjliga förhållanden, hemma i soffan, usel kvalité och utan surret av förtvivlade tonåringar runt omkring mig. Inte helt otippat fungerade det inte alls. Filmserien slutade ungefär där den började. Känns aldrig som det lossnar, vi står och trampar i samma skit.
Höjdpunkten med hela filmserien får vi förvisso ta del av här under den sista filmen. Dvs twisten som du nämner. Jag såg den inte komma och vaknade till en smula.
Men det var kanske ett biobesök som skulle till. 🙂
Ja, jag tycker det är kul att jag ändå finner något givande i Twilight-filmerna och även om dom balanserar allvar med självdriveri så har jag inte jättemycket emot dem.
Ta inte min motkritik allt för seriöst nu, men ”Känns aldrig som det lossnar, vi står och trampar i samma skit.” är väl en ganska bra beskrivning av kärlek och förhållanden i verkligheten, om vi ska vara helt ärliga? 🙂
Cred för att du såg sista filmen på bio iaf och har sett alla andra filmer också för den delen. 🙂