Tema omstart: Svensk film efter Bergman

filmspanarnaÅrets sista filmspanartema är ”Omstart” – ett mycket aktuellt tema. Året går mot sitt slut och det är dags att börja om på ny kula, om det så handlar om livsavgörande förändringar eller bara att hänga upp den nya årskalendern och fortsätta harva på den åker vi motiverat våra liv åt att skörda.

Personligen tänkte jag fly bort från mitt personliga liv för att istället berätta lite om resultatet av en större, mer långtgående omstart som drabbat svensk film de senaste decennierna. Jag talar om tomrummet efter Ingmar Bergmans filmskapande som svensk film har fått bearbeta vare sig vi vill det eller inte.

seventhseal

För 30 år sedan – 1982, gjorde Sveriges störste och en av världens mest framgångsrika filmskapare någonsin sin sista film, avsedd för biografer. Produktionen hette Fanny & Alexander och var Ingmar Bergmans farväl till filmmediet efter en karriär som dessförinnan utmynnat i ikoniska klassiker som Det Sjunde Inseglet (1956), Smultronstället (1957), Såsom i en Spegel (1960), Nattvardsgästerna (1963), Persona (1966), Viskningar och Rop (1973) och Höstsonaten (1977) – för att nämna några.

Nästa år är det också 10 år sedan Ingmar Bergman pensionerade sig från registolen för gott, i och med hans farväl med TV-produktionen Saraband (2003). Dessutom är det i år fem år sedan han lämnade jordelivet för gott då han avled, 89 år gammal, 2007.

Ingmar Bergmans ande vakar dock över filmvärlden på många sätt och i högsta grad. Avtrycket han satt på svensk film är så omfattande att det är svårt att ta in. Svensk film definieras utomlands av Bergman och hans påverkan på svensk film har varit så stor att blotta nämnandet av hans namn i ett annat filmsammanhang än hans eget kan orsaka både gåshud och avsky hos det svenska folket.

Att förknippas med hans demonregi, hans nakna berättande, hans uppgörelser med religionen, hans rädsla för döden och hans omtalade ångest kan både ses som en jättetung komplimang och en jättetung sten – allt beroende på ens inställning till karln’.

saraband-2003-tou-01-g

Tomrummet efter Bergman inom svensk film går inte att fylla av alldeles för många anledningar. Han var en auteur – en enväldig demonregissör, med en produktionsflitighet som få och med det svenska dramatiserandet i ett auktoritärt järngrepp. Skor som är omöjliga och på många sätt ogynnande att fylla. Kvaliteten på svensk film ses med helt andra ögon utomlands på grund av hans legendariska avtryck, men vi svenskar försöker själva många gånger göra vårt bästa för att tvätta bort den bergmanska svärtan och fylla hans tomrum med egna, personliga skildringar.

Trots att jag inte längre tycker att det alls är särskilt modigt att distansera sig till Bergman utan mest andas halvhjärtat janteställningstagande, så är det ändå ett ganska sunt ställningstagande för att ta svensk film vidare efter en så pass tung epok som Bergman-epoken ofrånkomligen är. För att starta om och utforska ny mark krävs det att man vänder blicken framåt och lämnar bagaget bakom sig.

Därför vill jag fokusera lite på de svenska filmskapare som tillsammans gett svensk film nya sidor efter Bergmans avsked, som kommit fram ur hans aska med deras alldeles egna, personliga stil. Filmskapare som skriver och regisserar sina filmer själva och som har auteuriska drag. Filmskapare som sätter internationella avtryck och som gjort minst tre omtalade långfilmer, värdiga att axla Bergmans börda med egna krafter.

5. Jesper GanslandtJesper Ganslandt
Aktiv sedan 2006.

Han slog igenom med debutfilmen Farväl Falkenberg (2006), som är en originellt skildrad film om ångesten över att falla in i det meningslösa vuxenlivet. Han följde upp denna suveräna poesifilm med Apan (2009), där han istället skildrade en pappa som efter en dålig dag på jobbet börjar ana att något allvarligt har hänt hans familj och han tvingas ta reda på mer och mer, i takt med att ”elefanten i rummet” blir större och större.

I år kom hans tredje film – Blondie (2012) som jag inte har sett ännu, men som har fått ganska blandad kritik. Den handlar om tre väldigt olika systrar som efter en lång tids frånvaro och tre skilda liv återvänder hem till sin mor på landet då hon arrangerar en stor födelsedagsfest.

Ganslandt1

Hans tre långfilmer är alla ganska olika varandra, men samtidigt handlar all i någon mån om rotandet i familjefenomenet. Ganslandt hyser stor förkärlek för en starka, visuella drag och att spela in på med en väldigt genuin verklighetskänsla fast med ett stilistiskt filter över.

I den senaste filmen går det dessutom enkelt att dra paralleller till just Ingmar Bergman i upplägget och faktum är att Ganslandt kämpade för att få filmatisera den halvfiktiva romanen Regissören (av Alexander Ahndoril), som bygger på sekvenser ur Ingmar Bergmans liv. Den filmen blåstes dock av trots att manuset var klart.

Jag är dock spänd på vad Ganslandt kommer hitta på i framtiden, för det känns som om han tar väldigt medvetna, konstnärliga beslut när han gör sina filmer och det är något som behövs i svensk film.

4. Jan Troell???????????????????????????????
Aktiv sedan 1960.

Egentligen samtida med Ingmar Bergman, Bo Widerberg, Mai Zetterling och de andra svenska filmskapargiganterna från 90-talet, men Jan Troell måste finnas med då han, till skillnad från sina äldre kollegor både har överlevt och fortsatt göra fantastiska filmer med en inspiration som motsvarar en sprudlande, ung upptäcktsresandes sinne. Imponerande av en man som idag är nästan 82 år gammal!

Sedan 80-talets början har han följt upp klassiker som Här Har Du Ditt Liv (1966) Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972) med den experimentiella, poetiska dokumentären Sagolandet (1988), den drömskt vackra och brutala mördarskildringen Il Capitano (1991) och det rörande porträttet Maria Larssons Eviga Ögonblick (2008), framför allt.

Troell3

Inte nog med att han författar och regisserar sina filmer så är han framför allt en mästare på foto och att fånga det visuella i berättelser. Alla vardagliga ting kan bli stor poesi i hans ögon och hans personliga uttryck har fångat en filmintresserad såväl som poesiintresserad publik världen över. Han skulle kunna beskrivas som ”en svensk Terrence Malick”, men han behöver inte jämföras med någon.

I höstas belönades han på Stockholms Filmfestival för sin filmiska livsgärning och jag satt i publiken när den blyge, lugne och eftertänksamme gamle mannen med det så unga sinnet tog emot priset med en värme som smittade av sig på alla i publiken och som går igen i samtliga av hans filmer. Definitivt en av Sveriges få, stora auteurer!

3. Ruben ÖstlundRubenOstlund1
Aktiv sedan 2001.

Göteborgshemmahörande Ruben Östlund har på några år etablerat sig som svensk filmhistorias smartaste samhällskildrare genom hans tre långfilmer Gitarrmongot (2004), De Ofrivilliga (2008) och Play (2011). Filmer som tar upp aktuella, väldigt svenska mentaliteter och svagheter, men som faktiskt är rent världsomfattande och det har bland annat förärat honom en internationell respekt på prestigefyllda filmgalor som Cannesfestivalen.

Ruben Östlund har inspirerats av verklighetens skådespel och Roy Andersson-filosofi, med dokumentärt ”flugan-på-väggen”-berättande som innebär ett på håll betraktande foto med statiska bilder som ramar in ett ofta större område och försätter tittaren i en oflybar roll som ”den där som tittar på den färskräckliga situationen men inte gör något”.

Det finns inga kortfattade formuleringar som kan beskriva alla rätt som Östlund gör i sitt slående skildrande av den svenska verkligheten, men en gyllene beståndsdel är att Östlund besitter Sveriges överlägset bästa personregi då han får vanliga amatörskådespelare att agera autentiskt och får alldagliga såväl som obekväma situationer att spelas helt och hållet naturligt.

RubenOstlund2

En annan gyllene beståndsdel är hans orädsla för vad han väljer att skildra. I senaste filmen, Play, så utmanar filmen publiken att omvärdera deras syn på främlingsfientlighet och rasism så pass träffande att det är lätt att bli helt paff.

Jag vet inte hur många fler briljanta filmer Ruben Östlund har i sig, men så länge det finns debattstoff om hur människor i samhället agerar i undertryckta situationer så lär det finnas mängder med filmmaterial han kan väva samman till fantastiska, kontruktiva och jätteviktiga filmer!

2. Roy AnderssonRoyAndersson1
Aktiv sedan 1967.

Roy Andersson är en till, väldigt erfaren filmskapare som slog igenom med dunder och brak internationellt för nästan ett halvsekel sedan – i hans fall redan i början på 70-talet, med det sällsamma mästerverket En Kärlekshistoria (1970).

Inspirerad av den tjeckiska filmscenen och europeisk samhällsfilm skildrade han klyftan mellan ungdomens rena livsglädje och de vuxnas gråa arbetartillvaro. Den fantastiska kräfskivescenen och ”talet” i filmen är ett av mina personliga favoritögonblick inom film, någonsin. Roy Andersson träffar någon slags kärna på ett sällan skådat sätt och det är en av de mest imponerande regidebuterna i filmhistorien.

Han följde upp denna flera år senare med den betydligt mer egendomligt utmanande Giliap (1975). En film som fick kalla handen av publik och finansiärer, vilket gjorde att Roy Andersson gav upp långfilmskarriären för att göra stiliga, prisbelönta reklamfilmer och finansiera sina egna kortfilmer istället.

25 år senare (!) gör han comeback med Sånger Från Andra Våningen (2000) och kröner stora framgångar. Han har under sin långa hiatus finslipat fram ett filmspråk så personligt att hans namn står skrivet i varenda noggrant komponerade bild.

RoyAndersson4

Han strukturerar filmerna efter mer eller mindre fristående scener som länkas samman till en större helhet på det mest poetiska sätt. Varje scen är en enda kameravinkel utan klipp och estetiken är grå, livlös och med åldrande svenska medborgare i dråpliga vardagssituationer och tragikomisk humor på allra högsta nivå.

Han följer upp filmen – efter sju års förarbete, med Du Levande (2007) och hyllas återigen – bland annat vinner han regipris efter regipris och tre guldbaggar. Hans stil går igen även här och viljan att säga något viktigt om samhället blir allt mer framträdande.

Jag skulle vilja beskriva hans briljanta manusskrivande och regiarbete – alltid med icke-etablerade fritidsskådespelare och amatörer i rollerna, som en slags väldigt nedtonad Jacques Tati-slapstickhumor och med fåordig dialog som är lika mycket klockrent naturlig som den är hysterisk och alltid med ett slags satiriskt samhällsbudskap. Helt briljant.

Ännu mer briljant är titeln på hans kommande trilogibindande film, En Duva Satt På En Gren Och Funderade På Tillvaron (2014). Det är så uppfriskande med frikostiga, långa filmtitlar totalt respektlösa mot den enkla reklamideologin. Den som väntar på något gott…

1. Lukas MoodyssonLukasMoodysson1
Aktiv sedan 1995.

Lukas Moodysson räknar jag som Sveriges mest intressanta filmskapare näst efter Ingmar Bergman. Moodysson är i grund och botten en poet och hade givit ut flera diktsamlingar när han satsade på filmmediet genom att gå filmskola. Hans examensprojekt blev kortfilmen Bara Prata Lite (1997), med Sten Ljunggren och Cecilia Frode i rollerna.

Tack vare den lovande kortfilmen fick han chans att göra en långfilm och då skrev och regisserade han Fucking Åmål (1998). Filmen blev en publiksuccé och en sensation tack vare filmens skildrande av homosexualitet, struligt tonårsliv och med tjejer i bägge huvudrollerna. Moodysson kunde skatta sig lycklig eftersom han skrev Fucking Åmål med en vilja att slå kommersiellt och få förtroende att göra mer projekt, för att sedan kunna skapa filmer helt efter hans egna preferenser.

Han följde upp Fucking Åmål med 70-talsskildringen av problematiken kring människorna i ett svenskt kollektiv genom filmen Tillsammans (2000). Samma år samarbetade han med dramatikern Peter Birro och de gjorde TV-samhällsdramat Det Nya Landet (2000). Moodysson-febern var ett faktum i Sverige och alla väntade på vad denna supertalang skulle göra härnäst, efter att helt ha ändrat tonen och riktningen på svensk film.

LukasMoodysson7

2002 kommer då den betydligt tyngre Lilja 4-ever. En kompromisslöst statement om människohandel och prostitution av öststatsflickor som eskorteras till Sverige med drömmen om ett bättre liv, men endast får se Sverige från insidan av en skitig lägenhet där de tvingas ha sex med svenska män dag ut och dag in. En internationell filmpublik blev lamslagen och filmen visades i Riskdagen och i skolor för att föra vidare budskapet om hur verklighetens ser ut för många olyckliga flickor och kvinnor i Sverige och i världen.

Lukas Moodysson hade tagit en oväntad väg till toppen på sin popularitet som regissör. Han svarade genom att först göra dokumentären Terrorister – En Film Om Dom Dömda (2003) tillsammans med Stefan Jarl. Dokumentären följde dom dömda demonstranterna från Göteborgskravallerna och den blev väldigt kontroversiell för sitt frispråkiga innehåll där demontranterna fick fri talan till den svenska polisens nackdel.

Lukas Moodysson gick vidare genom att göra den väldigt suggestiva och experimentiella Ett Hål i Mitt Hjärta (2004). Filmen var en slags kommentar på dokusåpatrenden som satt avtryck i det sociala livet och Moodysson ville med en väldigt improviserande filmningsmetod dramatisera ett socialt experiment med fyra tragiska personer som ska spela in en porrfilm i sin lägenhet för att tjäna pengar och rätta till sina trasiga liv.

LukasMoodysson9

Filmens kontroversiella innehåll innehöll bland annat autentiskt samlag och våldtäkt, blygdläppsoperationer och äkta spyor och urin i omgångar, samt onanerande med tandborste och matsex, bland mycket annat. Ett Hål i Mitt Hjärta orsakade större ramaskri än hans föregående två filmer och delar av publiken blev så äcklade att de lovade att aldrig se något mer som Moodysson tar för sig. Moodysson själv var inte överraskad av reaktionen och även om han inte stod bakom att filmen släpptes på DVD och VHS eftersom det då skulle riskera barn att se filmen, så reagerade Moodysson i övrigt positivt på reaktionen som filmen fick;

”Vi lever i en värld där det händer fruktansvärda saker som folk blundar för. Det är bara bra om publiken mår illa. Det är ett psykopatdrag att gå omkring i den här världen och bara vara glad och nöjd.”Lukas Moodysson

Moodysson fortsatte att experimentera med filmmediet genom att göra sin smalaste film hittills – Container (2006), en slags fortlöpande poesitextuppläsning ackompanjerat med svartvita, konstnärliga bilder utan någon konventionell framåtrörelse och tron på att den gamle publikmagneten Lukas Moodysson över huvud taget skulle återvända till traditionellt filmberättande och kompromissa med sin publik igen började definitivt försvinna härmed.

LukasMoodysson8

År av tystnad gick men så kom Lukas Moodyssons första engelskspråkiga film, med ett betydligt lättillgängligare manus. Filmen hette Mammoth och var en kontinentöverskridande film som på ett mycket skickligt sätt skildrade hur vi alla mänskligheten hänger ihop trots att hav ligger mellan oss, men också hur värdet av ting förändras beroende på vem du är och hur du lever. Hur vi alla är samma, men hur sakerna vi skapat värderas så olika.

Filmen balanserar väldigt djupa, existentiella frågor med en lättsedd handling men den blev ändå en kommersiell besvikelse både i Sverige och internationellt och jämfördes ofta som den sämre tvillingen till filmen Babel, som kom några år tidigare.

Efter det har Moodysson givit ut två böcker varav en hyllad roman, Döden och Co. (2011) och han pratade om att aldrig mer göra film igen då han lever ett nytt liv och vill syssla med annat nu. Från ingenstans dök då nyheten upp om att Lukas Moodysson ska göra en ny film igen, som bygger på hustrun Coco Moodyssons självbiografiska seriealbum Aldrig Godnatt (2008), med filmmanus av Lukas Moodysson.

LukasMoodysson11

Filmen ska heta Vi Är Bäst! och handlar om Bobo, Klara och Hedvig – tre 12-åriga flickor i 80-talets Stockholm som vill starta ett punkband och göra revolt. Något som visar sig vara mer problematiskt i verkligheten än de först trott. I pressmeddelandet förtydligar Moodysson att det är en film för alla som är tolv år, alla som någon gång varit tolv år och alla som någon gång ska bli tolv år. Filmen andas blandningen av Fucking Åmål och Tillsammans lång väg och givetvis ärt jag peppad av att det kommer en ny film.

Har alltså Lukas Moodysson bestämt sig för att charma publiken igen för att vinna tillbaka sin filmiska frihet? Eller känner han att han vill skänka den yngre publiken något efter att själv ha bildat familj? Det verkar uppenbarligen som något radikalt har inträffat med Moodyssons karriär igen i vilket fall, att döma av hans uttalanden angående filmen;

”Jag hoppas det blir en glad film, full av hopp och livskraft.”Lukas Moodysson

Till hösten får vi se om han håller vad han hoppas. I vilket fall är det ännu en återkomst – ännu en omstart, för regissören som jag anser har gjort mest för svensk film sedan Bergman kastade in handduken för gott. En filmskapare med många ansikten som aldrig slutar överraska…

Kom ihåg att läsa de andra filmspanarnas bloggtexter kring temat ”Omstart” nu också!

Addepladde

Filmitch

Fiffis filmtajm

Flmr filmblogg

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Mode + film

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Annonser

22 thoughts on “Tema omstart: Svensk film efter Bergman”

  1. Vilket härligt mustigt välskrivet och ambitiöst inlägg! Jättekul läsning! Jag undrar i vilken ordning Bergman själv skulle ha rangordnat dessa fem regissörer.

    1. Tackar och kul att det går hem en del trots att jag spyr ut typ 200 ord för mycket när jag försöker skriva något. 🙂

      Bergman var nog säkert en Troell-diggare och något säger mig att han skulle kunna se något i Roy Anderssons filmer också, men han ser nog värdet i alla fem. Dock är det en kul föreställning att se Bergman kolla på Ett Hål i Mitt Hjärta, tillsammans med typ sin gårdsassistent, haha!

  2. Ja, jag kan bara instämma i berömmet. Mycket ambitiöst! Själv ser jag verkligen fram emot Moodyssons nästa film, jag gillar det lite hoppfullare och gladare.

    Är det förfärligt hädiskt att säga att det jag gillar allra bäst i Roy Anderssons produktion är hans reklamfilmer?

    1. Det är inte hädiskt, eftersom hans reklamfilmer ju är geniala i all sin enkelhet. När reklamens innehåll är mer underhållande än reklamprodukten den vill sälja så blir det ju som en enklare liknelse till konstnärlig film skulle jag vilja säga. 🙂

      Vad gäller Moodysson så är jag mest förtjust i hans provokationsförmåga och filmerna som andas mest av den, men jag ser inga svagheter i hans lättsamma stil heller. Bäst är han ju dock när han låter dessa två grepp krocka, som i valet av typ 90-tals-popmusik i obekväma, tunga sekvenser! 😀

  3. Härifrån kommer beröm också!
    Och detta till ett bra skrivet innehåll…trots att jag har synnerligen svårt för svensk film!
    Hattlyft således!

  4. Som vanligt ambitiöst och intressant — väldigt spännande lista måste jag säga! Dock måste jag som vanligt bekänna färg i det att jag är dålig på svensk film, både att se och uppskatta det jag ser. Det finns ingen kvinnlig regissör som skulle platsa på listan, i alla fall som bubblare?

    1. Svensk film får ta mycket skepsis – även bra svensk film, just eftersom svenska folket har en invecklat förhållande till sina filmer. Du är i vilket fall inte ensam, men själv anser jag att Roy Andersson, Ruben Östlund och Lukas Moodysson har gett europeisk film så pass mycket att de exempelvis står över herrar som Haneke, Almodovar, bröderna Dardenne och de andra i den europeiska eliten – och det säger en del. 🙂

      Jag ville bedöma de svenska filmskaparna efter vissa gruder och där kunde jag inte hitta någon kvinnlig filmskapare som platsade, även om jag försökte se över bredden. Däremot är det en flertal som har potential att platsa bland dessa inom en tioårsperiod, då det är ett flertal kvinnor som presterat de senaste två åren.

      Allra störst potential tycker jag Lisa Aschan har, som i och med debutfilmen Apflickorna (2011) har imponerat enormt på mig och har stildrag som kan mäta sig med de bästa! Hon hade jag haft med om hon inte var så pass ny.

  5. Intressant läsning och min etta är nog Ruben Östlund då det känns som Moodysson inte kommit med nåt intressant de sista åren (har dock bara sett delar av Mammoth). Tycker kanske Björn Runge platsar men det är bara för att jag gillar Om jag vänder mig om (och det är den enda jag har sett av honom).

    Kvinnnor? Mm, finns en del men det känns som de gjort en film och sen är det tyst. Lisa Ohlin (Simon och ekarna), Lisa Langseth (Till det som är vackert), Lisa Siwe (I taket lyser stjärnorna), Lisa Aschan (Apflickorna). Haha, jag nån Lisa får det bli!

    1. Ja, exakt. Det är flera kvinnor som presenterat sig men de har ännu inte fått göra mer än sina debutfilmer ännu i princip. Lisa Aschan har de klart största konstnärliga och manusintressanta ambitionerna och kan mycket väl mäta sig med Östlund och Moodysson snart om hon får rätt sorts filmstöd.

      Angående Mammoth så är det en personlig favorit hos mig och jag rankar den som Moodyssons näst bästa film efter Lilja 4-ever. Jag har inte kollat in Björn Runge alls men det borde jag ju göra.

  6. Intressant och relevant tag på omstartstemat. Alla dessa regissörer har verkligen satt avtryck i svensk film. Därmed inte sagt att jag är så förtjust i dem. Jag gillar Moodyssons lättillgängliga filmer och av Troell har jag bara sett Moberg-filmerna, som jag verkligen gillar. Ruben Östlund och Roy Andersson gillar jag inte. Deras filmer talar inte till mig, utan är mest bara tråkiga. Dessutom är båda tråkiga typer att lyssna på, vilket säkert har hjälpt till att skapa min lilla aversion mot dem.

    För övrigt vill jag minnas att Bergman gillade Fucking Åmål väldigt mycket.

    1. Där ser man vad olika man kan tycka. 🙂 Själv tycker jag Ruben Östlunds och Roy Anderssons filmer är ovanligt intressanta på en nivå över i princip all samtida konkurrens och jag tycker de alltid har relevanta och fyndiga saker att säga när jag hör dem i intervjuer, haha! Ja, Bergman gillade den vad jag vet också och det hade varit kul om ett möte mellan Moodysson och Bergman hade filmats. Kaospotentialen känns ganska stor mellan dem. 🙂

  7. Instämmer i tidigare talare välskrivet o intressant. Om svensk film tycker jag sisådär. Påtalade ofta är dialogen ganska usel och man spelar ganska teatraliskt (arvet från Bergman månne?) men av de du nämner gillar jag Östlund bäst. Skulle nog ha stoppat in Kling som gjort Puss och Darling två mkt bra filmer.
    Anderson är intressant men likt Jessica föredrar jag han reklam och kortfilmer.

    1. Det teatrala är nog mycket arvet av Dramaten-traditionen hos skådisarna och faktumet att filmskådespelare i Sverige utbildar sig på scenen och stannar där även under filmkarriären vilket inte förekommer på samma sätt i USA exempelvis, så Bergman har ju åtminstone ett finger inblandat där. Vad gäller svensk film utöver toppen så är klumpig dialog verkligen något återkommande, absolut.

      Dock ett större problem än vad vi reagerar över även på andra språk, men vi lägger inte samma kritik över andra språk då vi inte är experter på samma sätt. Ta dock en hollywood-mainstream-rulle och fokusera på hur mycket dialogen är upplagd som beställningsrepliker för att skapa en övertydlig reaktion i nästa ögonblick. dialog som inte går att förutse är väldigt ovanlig där.

      Johan Kling ville jag ha med, men då jag inte ser honom som en särskilt personlig, auteurlig filmskapare och då han bara gjort en riktigt bra film (Darling älskar jag!) så kvalade han tyvärr inte in. På en lista över mer alldagliga, svenska filmskapare hade även Mikael Marcimain, Thomas Alfredson och så småningom Johan Kling och på något sätt Peter Birro även fått en plats.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s