Begrav mig under snö när jag dör – en vintervit filmtopplista

Månadens filmspanartema är ”Snö” och med tanke på att snön börjat falla av och till på marken i Dalarna där jag bor så känns det ganska passande.

Dessutom börjar julstämningen på allvar drabba mig nu och det är den kanske härligaste tiden på året – så länge man är inomhus då, och kan mysa av stugvärmen med vetskapen att det är kallt, ruggigt och plogvis med snö som faller utanför fönstret.

Jag har även insett att näst efter inslaget av granskogsmiljöer och höstmiljöer så är nog snö den ingrediens som starkast påverkar min positiva känsla för filmens atmosfär. Till snöns ära har jag därför knåpat ihop en lista på de filmrelaterade ögonblick och personer som på bäst sätt förvaltar snöns förmåner på något sätt…

Herr Kings känsla för snö

Det finns en oslagbar känsla som hör vintern till.

Känslan när snön viner ute och det är lite kusligt mörkt, men ändå åh så vackert, så att man gärna stannar kvar i sin lilla, imaginära, upplysta stuga och inbillar sig att man är djupt inne i skogen, insnöad. Väldigt specifikt beskrivet kanske, men du måste väl ha känt den känslan? Hur som helst är det – tillsammans med julstämningen, den känsla jag längtar mest till när vintern och snön kommer.

En till som har fattat det konceptet väldigt bra är rysarförfattaren Stephen King. Nu utgår jag i första hand från filmatiseringarna av hans verk, men den återkommer ofta i hans bästa filmatiseringar.

I The Shining (1980) blir familjen Torrance insnöade på ett fjällhotell som gör att hjälp utifrån blir väldigt problematiskt att få. Bilderna när Halloran envist försöker ploga sig igenom den massiva snön på vägarna i de klippiga bergens skogar är ju så myskusliga. Eller den isande finalen i labyrinten, där Jack lufsar och frustar som en ångmaskin efter Dannys fotavtryck som bildats i snön.

För att inte tala om de massiva snöberg som under vinterns gång vallats upp av vinden mot hotellväggarna – Danny kunde ju åka rutschkana från andra våningens fönster med höjden dom mätte!! The Shining är min favoritfilm eftersom den har allt jag tycker om – inklusive snö.

I The Dead Zone (1983) förekommer det ett flertal scener där snön upptar en stor del av den fantastiska atmofären, samt givetvis de varma stugorna i vinterlandskapet.

I Misery (1990) givetvis. En bitande snöstorm, en olycka och en ensam, liten stuga mitt ute i skogens ingenstans. En författare och hans största ”fan”, som också råkar vara manisk och livsfarlig! De enda ingredienserna man behöver för att skapa dramatik och en riktig bra historia.

Kathy Bates gör givetvis en dunderinsats som det närgångna stalkerpsykot i filmen, men inramningen är det som verkligen gör filmen enligt mig. Placera en stuga i en snöig skog och du är på rätt väg, i min värld.

Storm of the Century (1999) är dock lite av guldklimpen i sammanhanget Stephen King i kombination med snö. King skrev manuset till miniserien och berättelsen innehåller de bästa ingredienserna av Stephen King.

Paranoia, människor med dåligt samvete, grupptryck, utanförskap, tvivelaktig krishantering, människor som tappar tron på varandra, ren paranoia och den djupaste skräcken – allt finns med när invånarna på en gemytlig ö blir isolerade från omvärlden på grund av århundradets storm, samtidigt som en mystisk man med käpp gör entré på ön med uppmaningen ”Give me what I want, and I will go away”.

Scenerna när snöstormen viner på de tomma vägarna och fyren på ön är fruktansvärt stämningsfyllda!

Den där himmelska sången och stämningen i A Charlie Brown Christmas

Snobbens julavsnitt (A Charlie Brown Christmas) från 1965 är ett måste inför jul varje år – åtminstone för mig. Det är en ljuv känsla att få återse Snobben, Kalle och alla de andra för att se hur de tacklar det underbara – men även ångesten, som kommer i samma veva som omgivningen ska pyntas och snön börjar pryda gator, hustak och skogar.

Stämningen i detta avsnitt är på något sätt den mest definitiva julstämningen som USA har producerat genom rörliga bilder – tillsammans med Ensam Hemma (1991) möjligtvis. Jag önskar att snön var så mjuk och lätt som den ser ut i Snobbens tecknade värld.

Den ljuva, himmelska sången som spelas i inledningen av avsnittet är en av jultidens absoluta höjdpunkter, tillsammans med avsnittets övriga julmusik, givetvis!

Danny Elfmans musikaliska mönster

Det finns en man som med sina avkommor i filmvärlden definierat snö mer än någon annan för mig. Mannen heter Danny Elfman och är givetvis känd som punkmusikern som blev filmkompositör och Tim Burtons vänstra hand (om Johnny Depp är den högra). Han har dock gjort mycket fantastisk filmmusik med andra än Tim Burton och en drömsk harmoni som får mig att se vackra snöflingor segla ner från himlen uppfyller mig väldigt ofta i hans verk.

Allra mest i Edward Scissorhands (mästerverket The Ice Dance!) där musiken kombineras med lika vackra bilder, men därefter kommer ytterligare en rad snöiga filmer – The Nightmare Before Christmas (Closing), Batman Returns (Birth of a Penguin) och en av mina personliga julfavoriter, Nicolas Cage-filmen The Family Man (Main Theme/Promise).

Listan på underbar, frostig men ändå sällsamt varm musik tillsammans med vackra snösekvenser kröner hans karriär. Danny Elfmans bästa musik är som en varm snölykta som värmer mina händer i ett vitglittrigt snöfall mot en blåsvart himmel…

The Girl With The Dragon Tattoo och skildrandet av den nordiska vintern

Jag är en stor beundrare av David Finchers filmatisering av Stieg Larssons Män Som Hatar Kvinnor och det jag fann mest ”upplyftande” i filmen var den stora viljan att skildra Sveriges nordiska kyla med så stort fokus. Musiken av Trent Reznor och Atticus Ross är förstås grädden på moset, men i hela filmen yr snön över minsta lilla sten och känslan är att det är rysk vinter med en kyla på minus 30 jämt och ständigt. Bildens färg är alltid iskallt blågrå och svartvit.

Fantastiskt skildrat och fotat!  En av nyckelfaktorerna till att den filmen överglänser den svenska versionen med en hästlängd. Det krävs kreativitet utifrån för att förädla känslan av Sverige och hitta kärnan i hur det är att bo här. Mörker och kyla.

Star Wars, tauntauns, wampas och Imperiet

Inte alla, men nästan alla älskar Star Wars. Framför allt då den första trilogin. Och framför allt då mittenfilmen Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back (1980). Filmen tar inledningsvis vid på den kalla snöplaneten Hoth Ett ironiskt namn med tanke på att planeten inte var särskilt ”hot” tänkte jag jämt när jag var liten. När jag var liten väcktes också min fascination för Star Wars, i samma veva som trilogin för första gången släpptes på VHS och jag kollade på filmerna om och om igen.

Jag och en vän, i min hemby, som hette Andreas brukade ständigt ”leka Star Wars” och när det var vinter och meterhög snö (det var det faktiskt ofta när jag var liten) så gick givetvis lekarna oftast ut på att vi befann oss på planeten Hoth, där vi red fram på tauntauns, slogs mot wampa-snömonster och mot Imperiets alla vidunderliga stridsfarkoster.

När jag ser de där stora, fyrbenta ”AT-AT-gångarna” vandra omkring på bilder och film idag så blir jag genast oerhört nostalgisk, och när jag som vuxen ser en stor, plogad snöhög så slår mig två tankar; antingen ska jag klättra upp på den och låtsas att jag är en tapper bergsbestigare, eller så ska jag bunkra mig i den för att skydda mig mot Imperiets styrkor…

Snösekvenserna i Star Wars är givna på den här listan då de tillför en speciell känsla i Star Wars-mytologin och i mitt eget liv.

John Fords The Searchers och vilda västern i snömiljö

John Fords The Searchers (Förföljaren, 1956) – med John Wayne i den ikoniska huvudrollen, är en fantastisk westernfilm som utspelar sig på den heta prärien på Monument Valley. Dock händer det något magiskt när westernfilmer utspelar sig i kyliga snölandskap helt plötsligt. Det passar liksom så bra och åtminstone för mig från kalla Sverige så är det då som westerngenren snuddar som mest vid den realistiska naturens kärna.

Ett sådant ögonblick sker i The Searchers och det är så fantastiskt fångat i John Fords ögon! Cowboys, hästar och vit, tung snö som liksom renar den annars så dammiga westernluften.

Andra filmer som utnyttjar snön på ett uppiggande sätt är förstås spaghetti western-filmen Il Grande Silenzio (1968) som enbart utpselas i snölandskap, Clintans Unforgiven (1992) som har en väldigt emotionell scen med snöutsikt, samt – att döma av trailern, Quentin Tarantinos efterlängtade western-hyllning Django Unchained, som har världspremiär om en månad i USA.

Den mästerliga sekvensen i kortfilmen The Snowman

Denna lilla kortfilm har en av de juligaste och mest snöromantiska sångnumren som någonsin setts på film! Jag behöver inte vara långrandig utan du får helt enkelt beskåda det själv och drömma dig bort till barndomens underbara värld då snö var ett instrument för lek och fantasi – och med tanke på den här listan – det är det väl den finaste saken med snön även i vuxen ålder?

….

Glöm nu inte att läsa alla de andra filmbloggarnas filmspaningar kring temat ”Snö”! Här hittar du deras inlägg:

Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr filmblogg
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den
Have you forgotten
Jojjenito
Mode+film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Annonser

22 thoughts on “Begrav mig under snö när jag dör – en vintervit filmtopplista”

  1. Bra lista! Kul att vi tänkte på samma sak när det kommer till snö, tänker direkt Edward scissorhands och the girl with the dragon tattoo. Fincher fick verkligen till atmosfären i filmen, det kändes så kallt och snöigt i filmen att det nästan kändes som ett hot till karaktärerna.

    1. Ja, om jag drar en jämförelse mellan filmerna jag nämnde så var snövädret i The Girl With the Dragon Tattoo i princip lika kraftigt skildrar som själva ”århundradets storm var i Storm of the Century, med skillnaden att vinden och snön i TGWTDT inte ens hade något med handlingen att göra. Dock – och det fattade Fincher och manusförfattaren, så fungerar det kalla landskapet utmärkt som en förstärkning av karaktärernas kyla/avståndstagande/otrygghet/svårighet att visa värme, bland mycket annat. 🙂

  2. Mycket atmosfär här! När det gäller skildringen av den nordiska vintern tänker jag alltid på Monika Törnells låt Vintersaga. Visserligen en sång, men så målande att det känns som en film. Oslagbar!

  3. Det förvånade mig att ingen mer än du fick med The girl with the dragon tattoo. Den är ju supervintrig!
    Fin läsning för övrigt. Nu tycker jag nästan om vintern.

  4. Fin läsning och bra exempel, nu är jag överlag inte så förtjust i Larsons böcker eller filmatiseringar men håller med om att Finchers snölandskap är mycket mäktigt.
    Elfman scenen undviker jag då jag av ngn anledning brukar bli blöt i ögonen och få en klump i bröstet när jag ser den – obehaglig känsla 😉

  5. Ambitiös lista med många bra exempel, Edward Scissorhands är en given snöfilm! När det gäller King kan jag ändå inte låta bli att tänka på scenen i It där Ben ser mumien. Magiskt bra i boken i alla fall.

  6. Fantastiskt temainlägg. Vilken vintrig stämning. Det är nästan så att det inte känns så jobbigt med mörker, kyla och väta längre. Normalt sett längtar jag alltid till våren, jag gillar inte att leva i ett klimat likt botten av Atlanten, dvs plus fyra grader och blött.

    Bilden från The Shining är spektakulär. Och ditt stycke om The ice planet Hoth, jag får rysningar.

    Edward Scissorhands, The girl with the dragon tattoo (Fincher’s version är överlägsen den svenska, inte minst i hur den fångade den svenska vintern) samt The Searchers är alla bra snöfilmer som jag inte fick med på mina listor.

  7. Snygg vinkling på temat och Stephen King! Något man kanske inte alltid tänker på direkt!
    Ack dessa sköna detaljer…som ofta växer när man börjar fundera på dem…! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s