Genre: Skräck
Regi: Chuck Russell
Manus: Wes Craven, Bruce Wagner, Frank Darabont, Chuck Russell
Längd: 96 min
Skådespelare: Laurence Fishburne, Patricia Arquette, John Saxon, Craig Wasson, Heather Langenkamp, Robert Englund, Rodney Eastman, Priscilla Pointer, Jennifer Rubin, Ken Sagoes
Några ungdomar är intagna för vård. I deras drömmar figurerar Freddy. En läkare och en psykolog försöker med gruppterapi rädda dem.
Efter att ha schockats över charmen i den första uppföljaren till Terror på Elm Street, så var det 2008 dags för mig att för första gången se den tredje delen, där Wes Craven (The Last House on the Left, A Nightmare on Elm Street, Scream) återvände för att skriva manuset. 3:an brukar också nämnas som den enda bra Elm Street-filmen efter originalet.
Manuset är inte enbart Wes Cravens skapelse, utan en blandning av så mycket som fyra olika manusförfattares visioner. En av dem är ingen mindre än en ung Frank Darabont (Shawshank Redemption, The Green Mile, The Majestic, The Mist) – mannen som haft en minst sagt lyckad karriär som regissör till några av Stephen Kings mindre skräckfokuserade berättelser.
Wes Cravens manus skrevs delvis om av Darabont och Chuck Russel, som sedan fick regirollen för filmen. Cravens första önskan var att göra en film som handlade om hur en Elm Street-film spelades in och hur filmteamet plötsligt blev terroriserade av Freddy Krueger som tagit sig in i deras verklighet genom deras drömmar. Ett minst sagt intressant skräckfilmsupplägg vilket är Cravens största styrka.
Idén blev dock av i Wes Cravens återkomst och avsked till Elm Street-franchisen, nämligen Wes Craven’s New Nightmare (1994).
A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors blev dock lite av en besvikelse, då filmen självklart inte är ett dugg läskig utan bara fånigt rolig och fullproppad med effekter. Varenda litet bus som Freddy Krueger hittar på ska fyllas med flashiga effekter som säkert fick ungdomar på 80-talet att höja på ögonbrynen, men idag blir det bara leksakssoppa av alltihop.
Ungarna i filmen – inga mindre än bland andra Patricia Arquette (Medium, True Romance, Lost Highway) och Laurence Fishburne (Matrix-trilogin, Apocalypse Now), är dock roliga med sina nördiga stereotyper och lockar till ett och annat skratt, men Elm Street 3 är inte lika bra som sina föregångare utan påminner mig mer om dess slappa uppföljare.
Kul dock att Heather Langenkamp och John Saxon repriserar sina roller från första filmen här! Det både breddar Elm Street-universumet gynnande och får mig att tänka tillbaka på det jag gillade från originalet.
Allt som allt är tredje Nightmare on Elm Street-filmen trots allt mysig som kvantitativt halloween-tidsfördriv och som det rekommenderar jag den. Inte fy skam det heller.
Mysskräckis från 80-talet med nostalgisk känsla och kända ansikten i tidiga roller, tillsammans med Freddy Krueger i lektagen.
Inte det minsta läskig vilket kan vara ett minus i en rysare. Dessutom alldeles för mycket fokus på flashiga effekter endast för tillfälliga, ögonbrynhöjande reaktioner – som för min del aldrig kommer.
Absurd Cinema 
Där ser man, du är nog den förste jag träffat på som har så höga tankar om tvåan. Inget kan slå originalet, men jag tycker ändå den här uppföljaren har något i stämningen som sedan försvinner. Kanske beroende på att Freddy blir än mer buskis-artad vartefter filmerna fortlöper? Tror att det är gruppdynamiken som ändå funkar riktigt bra här.
Ja, att det är en grupp är en av den positiva sakerna med 3:an, då det ju gör att den avviker från de två föregångarna. Däremot prövas ”gruppgreppet” igen ett flertal gånger i uppföljarna och tillsammans med all effektkåthet som också fortsätter även i uppföljarna så blir den här mer en av flera likartade filmeri slutändan medan 1:an och 2:an har en egen karaktär för serien. Även sista ”Wes Craven’s New Nightmare” sticker ut lite.
2:an är fantastisk som skrattrulle med underliggande, ofrivilliga homosexuella ingredienser som blir så kul att det inte går att ogilla i min värld. Som rysarkomedi är den klockren – en klassiker! 😀
Har bara sett 1 – 3 samt Wes Cravens new nightmare. Gillar nog ´bara ettan och W.C N.N annars är det lite för mkt buskis över det hela.
1:an och New Nightmare är ju de enda som försöker vara lite mer läskiga på riktigt. Den sistnämnda är ju också en tydlig föregångare till Scream. Jag gillar ju dock Elm Street 2 mest av alla, just för att den är så buskis på ett nervöst sätt så att den som underhållning massakerar de andra filmerna. 😀