Shutter Island (2010)

Genre: Kriminalthriller, Psykologisk rysare
Regi: Martin Scorsese
Manus: Laeta Kalogridis
Längd: 138 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Emily Mortimer, Michelle Williams, Max von Sydow, Patricia Clarkson, Jackie Earle Haley, Elias Koteas, John Carroll Lynch, Christopher Denham, Ted Levine, Ruby Jerins

Året är 1954, mitt under det brinnande Kalla kriget. Sheriff Teddy Daniels och hans nye partner Chuck Aule kallas till Shutter Island för att undersöka det osannolika försvinnandet av en kvinnlig massmördare som tycks ha rymt från ett låst rum på det ogenomträngliga Ashecliffe Hospital.

Omgivna av snokande psykiatriker och livsfarliga psykopater på en avlägsen, vindpinad ö förstår de båda poliserna snart att ön döljer något mer än en förvunnen patient…

Förord: Denna recension skrev jag 2010, precis efter att jag hade sett filmen på bio, men då filmen emellanåt är ruggig och passar hösttiden exemplariskt så får den en plats i årets halloween-tema. Förord slut.

När jag läste boken Shutter Island (Patient 67 på svenska) blev jag fängslad av den tunga atmosfären som författaren Dennis Lehane lyckades förmedla, samt hur en inre känsla smög sig på mer och mer.

När så Martin Scorsese skulle regissera filmen var förväntningarna lite mer höga än vanligt, blandat med en viss oro.

Filmen känns inte alls lång trots sina två timmar och arton minuter, och är du rädd för att avsnitt ur boken ska ha ratats så kan du sluta oroa dig – det enda som har valts bort är de mest logiska delarna.

Det är ganska skrämmande egentligen, hur filmen lyckas visualisera stora partier nästan exakt så som jag tänkte mig dem när jag läste boken.

Filmen löper dessutom efter samma nerv som boken och lyfter den sista delen efter att ha velat lite bortanför greppunkten. Den är lite sträv att ta till sig och jag kan tänka mig att målgruppen kommer vara ganska liten, men när handlingen lyfter så är det en fröjd att se.

Större delen av skådespelarensemblen imponerar aldrig på mig – trots utseendemässigt bra casting, men några ansikten övertygar. Max Von Sydow är – tillsammans med en ytterligare, den som blåser riktigt liv i sin karaktär och det är självklart kul att se gammelgubben visa vad skåpet ska stå, med yngre gubbar som Mark Ruffalo och framför allt Ben Kingsley runt sig.

Kingsley är som vanligt stabil och passar perfekt i rollen som mentalsjukhusets pådrivare. Även mycket kompetente Michelle Williams får några små tillfällen att glänsa i huvudkaraktärens återblickar och visar ytterligare en gång att hon kan briljera om materialet är bra.

Värt att nämna är också Ted Levines lilla men träffsäkra framträdande, där skådespeleriet är av högsta klass.

Men detta är ändå Leonardo DiCaprios film och han får en del tillfällen att spela ut sina bästa sidor och göra en bred prestation, trots den ganska härdade karaktären. Han kan ändra uttryck med små miner och sin röstton – han kräver inte manér för att vända sina mynt. Ibland blir det riktigt, riktigt bra!

Filmen bjuder på rent fantastiska utomhusmiljöer och med en naturell, kylig känsla utan att för den delen använda den så vanliga gråa tonen i fotot. Ölandskapet är något av det vackraste jag sett i naturväg på väldigt länge och det jag kommer se fram emot mest att återuppleva vid kommande visning.

Fotot av Oliver Stones, Quentin Tarantinos och Scorseses vapendragare Robert Richardson är en fröjd att se (vad kan man annars vänta sig av en Scorsese-film?) och bidrar med några riktiga delikatesser – bland annat i en intensiv avrättningsscen från 2:a världskriget.

Känslan av retrodeckare finns verkligen där genom filmen och när bilderna av Ruffalo och DiCaprio på båten på väg till ön visas så är det uppenbart att Scorsese har tagit influenser från den ”gamla goda tidens” filmteknik.

Jag förväntade mig att soundtracket – Scorseses vana trogen, skulle vara mer framträdande genom filmen, men den verkar i bakgrunden och gör det effektivt utan att dominera. Någon enstaka gång biter den verkligen tag, men hela tiden enhetligt och med en rispande känsla som får mig att tänka på Kubricks The Shining (några musikaliska spår från The Shining förekommer till och med i Shutter Island).

Shutter Island är en filmatisering som jag tycker lyckas motsvara förväntningarna från boken. Även om handlingen är ganska flytande så utmynnar det i ett fint hantverk och ett ganska udda sådant för att vara av Martin Scorsese. Den känns helt rätt i tiden för honom och jag är glad att det var just han som ville satsa på boken.

Mitt slutomdöme är preliminärt, för jag känner verkligen att jag måste se filmen minst en gång till innan jag kan vara rättvis, men det är definitivt ett steg i rätt riktning för Scorsese som regissör.

Efterord: Sedan jag skrev recensionen såg jag filmen ytterligare en gång på bio och även någon gång på dvd/blu-ray.

Filmen behåller betyget stabilt och tapar inte i sevärde av flera tittar. Det är en av mina favoritfilmer av Scorsese, även om den inte är lika fantastisk som exempelvis Taxi Driver (1976) och King of Comedy (1983), men väl i samma klass som Cape Fear (1991) vilken jag gillar skarpt.

Gillar du Film-noir och psykologiska rysare som The Shining (1980) och The Wicker Man (1973) så är i sådana fall Shutter Island ett måste.

Leonardo DiCaprios prestation i filmen är för mig dessutom hans bästa, tillsammans med den han gjorde som Howard Hughes i Scorseses The Aviator (2004).

Dock är ursprungsromanen (Patient 67 på svenska) av Dennis Lehane i en klass för sig och jag är nu allra mest sugen på att läsa om boken. Det kan vara den bästa romanen jag läst hittills faktiskt, och jag rekommenderar den för precis alla som inte sett filmen men även för dem som gjort det och gillade den.