Factory Girl (2006)

Genre: Drama, Romantik, Tragedi
Regi: George Hickenlooper
Manus: Aaron Richard Golub, Captain Mauzner, Simon Monjack
Längd: 99 min (unrated)
Skådespelare: Guy Pearce, Sienna Miller, Hayden Christensen, Jimmy Fallon, Meredith Ostrom, Beth Grant, Mena Suvari, Tara Summers, Alexi Wasser, Edward Herrmann, Shawn Hatosy, Illeana Douglas, Johnny Whitworth, Colleen Camp, Mary Elizabeth Winstead

Baserad på den verkliga historien om ”The It-Girl” Edie Sedgwick, som hoppade av Radcliffe 1965 och gav sig iväg till New York för att söka framgång för hennes konstnärliga ambitioner.

Där träffar hon den unga artisten Andy Warhol. Han lovar att göra Edie till en ”superstar” – och likt en super nova exploderar hon över 60-talets vilda New York-scen bara för att upptäcka hur hon tappar greppet om hennes liv…

Edie Sedgwicks liv är en tragisk saga från verkligheten. För några år sedan såg jag en bild på henne och blev direkt sällsynt nyfiken på vem hon var. Jag läste om hennes korta men intensiva liv. Om hennes status som modeikon. Om henne som en uppenbar förebild för Twiggy. Om hennes romans med Bob Dylan. Om hur hans sång ”Just like a woman” antagligen handlade om henne.

”(…)Ev’rybody knows
That Baby’s got new clothes
But lately I see her ribbons and her bows
Have fallen from her curls
She takes just like a woman, yes, she does
She makes love just like a woman, yes, she does
And she aches just like a woman
But she breaks just like a little girl

Queen Mary, she’s my friend
Yes, I believe I’ll go see her again
Nobody has to guess
That Baby can’t be blessed
Till she sees finally that she’s like all the rest
With her fog, her amphetamine and her pearls(…)”
Just Like A Woman (Bob Dylan)

Jag blev besatt av henne och försökte få tag på alla hennes filmer av Andy Warhol, som hon gjorde under sin karriär som modell och skådespelerska i hans konstnärsnäste ”The Factory”. Jag förstod precis vad folket som levde i hennes tid menade när de berättade om hennes märkliga magi.

”She had a poignantly vacant, vulnerable quality that made her a reflection of everybody’s private fantasies. She could be anything you wanted her to be — a little girl, a woman, intelligent, dumb, rich, poor — anything. She was a wonderful, beautiful blank. The mystique to end all mystiques.”Andy Warhol

”There seemed to be this almost supernatural glow to her that’s hard to describe. Literally there was an aura emanating from her, a white or blue aura. It’s as if Edie was illuminated from within. Her skin was translucent — Marilyn Monroe had that quality.”Robert Heide

”It was sad but not shocking. There was something about Edie that said, ”This is a one-act play. It’s not going to go on forever.”Fred Eberstadt, om Edies död.

Vid 28 års ålder var hon död. Hennes låga slocknade efter ett turbulent liv, kantat av trauman, depression, festande och drogberoende.

I filmen Factory Girl spelar modellen och skådespelerskan Sienna Miller (Casanova, Interwiew, Stardust) rollen som Edie och bortsett från vissa dokumentära sekvenser så gör hon ett riktigt bra jobb i att visa på Edies sköra och magnetiska personlighet. Hon växer ju längre filmen pågår och visar att hon är en skådespelerska även för tyngre roller.

Australienske Guy Pearce (L.A. Confidential, Memento, The Proposition) glänser dock rakt igenom då han förvandlar sig fullständigt i rollen som den karismatiske ikonen Andy Warhol. Det märks att han älskar sin roll då han gärna drar sig till färgstarka karaktärer och i den här filmen gör han sin karriärs bästa prestation. Hade filmen gått hem bättre kommersiellt så hade han helt klart kunnat varit en av de nominerade på Oscarsgalan för denna film.

Två andra som dyker upp i filmen är dels talk-show-programledaren Jimmy Fallon i rollen som Edies närmaste vän (en roll han gör med fin känsla), samt Hayden Christensen (Anakin i Star Wars: episod II-III) som folksångaren Billy – en fiktiv kopia av Bob Dylan (eftersom Dylan givetvis inte stöttade filmprojektet).

Christensen imiterar Dylan och det blir stundtals just bara imitation, men då Dylan har ett väldigt karaktäristiskt sätt att uttrycka och formulera sig så är det inte den lättaste uppgiften. Jag hade dock önskat mig att han och manusförfattarna hellre distanserade sig lite mer från originalet, för i de mer avskalade scenerna levererar även Christensen.

Manuset är i sig inte helt oproblematiskt då det dels känns som att delar av filmens scenföljd har skapats i klippningsrummet snarare än på pappret, samt så låter de karaktärerna tala med väldigt citatmässiga repliker flera gånger. Jag ställer mig lite kluven till det då jag oftast gillar mer realistisk dialog, men samtidigt är intrigen en väldigt tidlös tragedi i grunden, vilket gör att den förhöjda dialogen förstärker känslan av en pjäs eller opera.

Vissa stunder skär det sig och flertalet gånger passar det och jag blir väldigt emotionellt berörd då jag känner till bakgrunden. Filmen lyckas dock verkligen hitta en stark känsla av ett autentiskt New York under 60-talets kreativa glansdagar och drogerna som cirkulerade i konstnärskretsarnas skuggor.

Filmen lyckas enligt mig skildra Edies senare liv på ett gripande sätt trots vissa brister. Livet hos en kvinna fylld av känslor och drömmar, men som alltid kastade sig handlöst, rätt in i en okontrollerbar storm.

Drogerna började som presenten för att hon tog för sig och utvecklades till vikten som skulle hålla henne kvar i det lyckliga tillståndet, men ju turbulentare hennes liv blev, ju svårare blev det att kontrollera reglaget för glädje eller sorg genom dem.

Filmen diktar delvis med sanningen, men inte ens sanningen är fakta när det gäller Edie Sedgwick. Om hennes romans med Bob Dylan är romantiserad och överdriven går inte att svara på. Vissa hävdar att Edie väntade hans barn men tvingades göra abort på grund av Dylans äktenskap med sin blivande fru, medan andra påstår att det var hennes påhittade drogfantasier.

Myten eller sanningen kring allt som hände kring ”the New York scene” och hennes boende Hotel Chelsea (som hon vid ett tillfälle råkade tända eld på) under ”the swinging 60’s” är fasligt spännande.

Jag uppmuntrar fler att upptäcka hennes levnadsöde och framför allt hennes person, för få kvinnor – om någon, har den dragningskraft som hon hade och det är därför som Andy Warhol – säga vad man vill om honom, myntade uttrycket ”Superstar” på henne.

Denna ”The Queen of Underground Cinema”, Warhols musa (hatar för övrigt uttrycket ”musa”) och världens första ”It-girl”, men framför allt en av de vackraste tragedierna från verkliga livet.

En ikon som förtjänar att alltid kommas ihåg.

Fotnot: Här under är några urklipp från verklighetens Edie Sedgwicks liv. Dels en interju med henne själv och dels en tillsammans med Andy Warhol. Jag uppmuntrar till att ta reda på mer om henne.

Annonser

4 thoughts on “Factory Girl (2006)”

  1. Har läst lite om hennes öde och var intresserad av filmen när den kom. Som så många andra filmer glömdes den bort men nu har du påminnt mig – tackar 🙂

    1. Gillar alltid när jag kan få fler att se filmer jag själv gillar. Många snackar om Andy Warhol, men färre snackar om Edie Sedgwick, tyvärr. Hon är ändå den mest intressanta personen, även om Warhol är en personlighet även han. Så jag rekommenderar filmen även för Warhol-diggare, då Guy Pearce spelar honom suveränt bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s