The Avengers (2012)

Genre: Superhjältefilm, Action, Äventyr, Science-Fiction
Regi: Joss Whedon
Manus: Zak Penn, Joss Whedon
Längd: 142 min
Skådespelare: Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Chris Evans, Jeremy Renner, Robert Downey Jr, Cobie Smulders, Tom Hiddleston, Samuel L Jackson, Gwyneth Paltrow, Mark Ruffalo, Stellan Skarsgård, Clark Gregg, Harry Dean Stanton, Paul Bettany (röst), Lou Ferrigno (röst)

En brokig skara individer med superkrafter samlas ihop av den hemliga organisationen S.H.I.E.L.D. för att skydda planeten mot invaderande styrkor från yttre rymden. Tillsammans bildar de motvilliga superhjältarna gruppen The Avengers.

Så kom då äntligen dagen då vi skulle få se filmvärldens stora svar på den klassiska superhjälteföreningen The Avengers.

Jag är en serietidningsdyrkare och framför allt Marvel-dyrkare sedan barnsben, då jag dök ner i varje nytt nummer av Spindelmannen och Mega Marvel, samtidigt som jag grävde ur Sveriges alla seriebodar på gamla nummer av detsamma, X-Men och Marvels Universum för att läsa allt om vad som hände och hade hänt i den eviga Marvel-sagan.

Människor som mig lever därför i en sällsynt trevlig tid just nu och år 2012 ser ut att bli toppen av denna tid i och med att de två största serietidningsfilmerna hittills – The Dark Knight Rises och The Avengers, båda har biopremiär, tillsammans med rebooten The Amazing Spiderman. Det är bara att gotta sig, för även om det kommer mera så kommer det aldrig kännas lika nytt och spännande som nu.

The Avengers gör mig i vilket inte det minsta besviken. Många har uttryckt viss oro över att låta så många karaktärer samsas om spelutrymmet, då det hämmat andra liknande genrefilmer som Spiderman 3, X-Men: The Last Stand och Fantastic Four-filmerna – en oro med viss tyngd, men ändå ett överdrivet sådant då vi även sett lika många multikaraktärsfilmer som har fungerat och denna film har lyxen att ha fått sina karaktärer etablerade i tidigare filmer.

I och med att Marvel tog makten över sina serietidningskaraktärer på film kunde de strategiskt bygga upp sitt universum på samma sätt som serietidningsförfattarna delar upp ansvaret för att skildra alla olika hjältar i samma värld och tidsaxel. Först kom The Incredible Hulk (2008), sedan Iron Man (2008), Iron Man 2 (2010), Thor (2011) och Captain America: The First Avenger (2011). På knappt fyra år har vi inför The Avengers redan har fått lära känna de flesta karaktärernas styrkor och svagheter och slipper gå igenom varje karaktär utan och innan på vanligt filmatiseringsmanér inför den stora sammandrabbningen.

Det vi nu är intresserad av är hur de sköter sig tillsammans, öga mot öga. Vi vill se hur Tony Stark kommer behandla Bruce Banner och Hulken, hur Thor ser på att samarbeta med storhetsvansinniga kapitalister, hur Captain America ska kunna ena alla individualister och hur Loke ska bemästra människorna i midgård. Där har denna film stor ståfräspotential för alla serietidningnördar, och den etablerade manusförfattaren och regissören Joss Whedon (Firefly, Serenity) levererar tillsammans med manusförfattaren Zak Penn (Spiderman 3, The Incredible Hulk) precis så mycket som jag hoppades.

Han balanserar konfliktfördjupning med actionscener alldeles utmärkt och filmen faller inte under någon av dessa delar – faktum är att det kunde lagts till en kvarts dialog och smågnabb mellan hjältarna ytterligare utan att det skulle skada någonting – kanske kan en extended-utgåva till och med bjuda på det inför köpfilmsläppet, vem vet.

Något jag också var besatt av som liten var asamytologin och dess gudar. Jag gillade Thor mest, men den mer komplexe brodern Loke var definitivt den mest intressante karaktären som jag hyste mest hatkärlek till. Hans förmåga att inte stå på någons sida utan med sin slughet alltid spela ut dem han möter mot varandra var den mest kraftfulla styrkan av dem alla, och dessutom en av få styrkor även människor kan bemästra i teorin.

Därför är jag väldigt glad att han (nåja, en skickligt spelad serietidningsversion av honom) får så pass mycket utrymme även i denna film och Tom Hiddleston klär sig väldigt bra i hans skor, ju mer tid han får i rampljuset. Lite roligt är det också att veteranen Harry Dean Stanton (Paris Texas, Alien) dyker upp i filmen, dock tragiskt nog alldeles för lite. Nykomlingen i skaran, superskådisen Mark Ruffalo (Zodiak, Collateral, Shutter Island) axlar som tredje skådisen i rad rollen som Bruce Banner (alias Hulk) och han får ganska gott om tid att etablera sig med de andra, vilket han gör stabilt i och med en stabil dos charm och när det hettar till vet han vad han ska göra, bättre än de flesta.

Jag tycker att det kanske mest imponerande som Joss Whedon och co gör med denna film är att använda Hulk som comic relief. Hulk har ju skildrats på ett väldigt allvarligt sätt i hans egna filmer, men hemligheten med att uppnå full potential hos honom är bevisligen att placera honom i sällskapet av en trevlig grupp ytterligare karaktärer, istället för att bära filmen ensam. Han äger sina scener till publikens stora glädje och det gör verkligen sitt för att trissa upp mig på gränsen till glädjetårar – känslor uppriktigt producerade från mitt bultande serietidningshjärta och en tillräcklig anledning för att se filmen på bio minst en gång.

Min favorit i gruppen fortsätter dock att vara Captain America i egen hög person, eftersom hans sympati och idealistiska motivation helt enkelt inte går att ifrågasätta. Chris Evans klassiska 40-talslook är dessutom uppfriskande att se i en så pass högteknologisk värld. Karaktären kommer definitivt till sin rätt i gruppen, trots att det är Tony Stark/Iron Man/Robert Downey Jr. som är den mest populäre i filmversionen.

Jag känner mig lite väl inställsam till den här filmen, men faktum är att jag inte kan se särskilt mycket den kunde blivit bättre av. Den levererar så mycket vi kan begära på nästan två och en halv timme, den ramlar varken ner  i allvars- eller campyfällan och den underhåller mig filmen igenom. Jag är nöjd, mycket nöjd.

Nöjd vill dock alltid ha mer, och visst, en hjältefortsättning med The Avengers, X-Men/Wolverine och Fantastic Four tillsammans med Spindelmannen är möjlig i teorin, men att trycka in allihop i en och samma film blir ett ytligt fyrverkeri snarare än en film med handling, så det jag nu får vänta och se är hur Marvel har lagt upp sin framtidsplan.

Är The Avengers årets superhjältefilm då? Med betoning på ”superhjältefilm” – ja kanske, men trots min marvel-kärlek finns det en Christopher Nolan som tänker i djupare termer än superhjältar och serietidningsfilmatiseringar och The Dark Knight Rises är i den meningen inte ens jämförbar.

När jag föredrar lagom lättsam och ruskigt underhållande action så är dock The Avengers extremt bra – ingen kan säga annat!

 Det vet ni lika bra som jag vi det här laget
 Jag vill ha mer! Filmen kunde lika gärna ha varit 160 minuter lång.

Annonser

13 thoughts on “The Avengers (2012)”

  1. Såg filmen igår och kan bara säga: Instämmer. Enda jag kände var lite synd att det verkar som att Thanos kommer i uppföljaren hade föredragit lite mer jordnära skurkar.

    1. Ja, jag är ju osäker på om jag verkligen vill se en uppföljare då jag är rätt säker på att den kommer vara sämre oavsett form eller liknande. Tror snarare på att intrigen bör fortsätta i en annan superhjälteberättelse, där The Avengers kan gästspela som biroll i bakgrunden. Vet dock inte vilka som ska agera i förgrunden med framgång – X-Men, Fantastic Four eller någon helt annan? Hoppas iaf att Marvel går på den linjen men pengar spelar helt säkert in för mycket för att ta ett så pass vågat steg.

      Dock funkar Thanos som skurk för min del då de nog vill flytta plattformen från jorden åtminstone delvis, för att kontrastera lite mot första The Avengers-filmen. Men det finns ju ett urval antagonister som hade varit lika intressanta även med det syftet i åtanke. 🙂

  2. Jag kan inte påstå mig vara ens i närheten av den serietidningsdyrkare som du tycks vara, kanske var det däröfr jag blev lite tjurig gentemot The Avengers. Framförallt striden på luftskeppet tyckte jag blev både för lång och för splittrad och gnabbet hade ett klart bäst-före-datum.

    Men du som kan det här, kan du förklara hur Hulken först kunde vara typ ett hot värre än Loke för att i nästa stund veta precis vem han ska smasha och vem han ska låta bli?

    1. Jag verkar ha ett sjätte sinne, eftersom jag ”halvsvarade” på din fråga i din recensions kommentarsfält strax innan jag läste din kommentar. 🙂

      Men för att förtydliga, så nej jag vet bara att jag också kunde störa mig på det men att det inte gjorde särskilt mycket. Jag satt ju nädå under filmens gång och försökte intala mig förklaringar som att han i sin okontrollerade ilska ändå kan sansa sig gentemot de som samarbetar mot samma fientliga mål som honom, men samtidigt lyser det igenom en intelligens i hans kroppsspråk ibland som känns lite för medveten för att vara Hulk.

      En ”ursäkt”/förklaring går ju att plantera i filmen, men i slutändan bryr jag mig inte så mycket och ett flertal extraminuter bara för det hade känts som avstannande tid och då köper jag hellre serietidningslogiken och hänger med på turen. 🙂

      1. Ja, det var väldigt bra svarat måste jag säga eftersom jag trodde att din kommentar var ett svar på de funderingar jag hade här 🙂

  3. Kanonfilm! Sett den två gånger på bio hittills. Joss Whedon bollade karaktärerna så oerhört väl och hela filmen kändes mycket balanserad. Mycket roligare än jag trodde, trots att man är gammalt Buffy-fan.

    Spindelmannen hade väldigt gärna få gästspela i någon kommande film, men eftersom Sony med kommande The Amazing Spider-Man förlänger sina rättigheter till karaktären ytterligare några år, lär det tyvärr inte inträffa. Men som sagt – makalöst underhållande film och jag har ett mycket stort förtroende för nästa film. Daredevil kanske kan tänkas dyka upp..?

    Det känns som ett dödfött projekt för DC att försöka sig på något liknande med Justice League. Styrkan i just Marvels filmuniversum är att de flesta huvudpersonerna i sina egna filmer är den enda bilden av karaktären biopubliken har. Robert Downey ÄR Iron Man, precis som Evans och Hemsworth är Captain America och Thor.

    Kommande Dark Knight Rises skulle aldrig kunna fungera som en brygga till Justice League. Nolans trilogi har (hittills) en alldeles för realistisk ton för att fungera ihop med figurer som Stålmannen, Wonder Woman och Green Lantern.

    Och skulle man försöka starta om en ny Batmanfranchise för att låta den bygga över till Justice League, så skulle Nolans tolkning av karaktären ligga alldeles för nära till hands.

    1. Jag ska också se om filmen vilken dag som helst. Min upplevelse var nog ganska snarlik din. 🙂

      Jag hoppas att de på något vis kan få in den nya spindelmannen i Marvels filmuniversum – särskilt eftersom den nya filmen verkar ligga bättre till för det då den kommer lite efter The Avengers-filmen. Jag blir mer och mer sugen på The Amazing Spider-Man, trots att jag trodde att de förra filmerna hade mättat mitt intresse att se honom på film en aning ändå.

      Jag är inte särskilt intresserad av en Justice League-film, även om den ser ut att bli av så småningom. Jag har aldrig haft samma breda intresse för DC-universumet som för Marvel, även om jag är ett stort Batman-fan. Christopher Nolans Batman-universum (många universum jag snackar om nu) kommer säkert att avslutas i någon form i och med kommande filmen och samma Batman hade oavsett givetvis aldrig funkat tillsammans med Stålmannen och co. Dessutom hade Christian Bale aldrig gått med på det som tur är.

      Jag är helt säker på att det inom några år kommer starta en ny Batman-saga och de har en omöjlig uppgift att överträffa Nolans trilogi, men tar de en egen ton berättarmässigt och liknande så kan de åtminstone få sin egen respekt – dock skulle jag inte vilja ta mig ann den uppgiften. Antagligen kommer de anpassa nästa Batman-universum till en mer övernaturlig ton, för att synkronisera med Man of Steel, Green Lantern, Wonder Woman och de andra.

      Dock är det ett hopplöst uppdrag att försöka överträffa den fantastiska karaktäriseringen som Christan Bale fått till med karaktären Bruce Wayne – snacka om att han tar den karaktären till nya intressehöjder skådespelarmässigt!

  4. Angående Hulkens kontrollerade ilska. Som vetenskapsman är Banner naturligt försiktig och avvaktande till naturen, vilket kan förklara hans inledande tveksamhet till att följa med SHIELD.

    MEN! Vad vi ser i slutet av The Incredible Hulk är…. SPOILER…. att Banner tycks lära sig hantera och kontrollera sin ilska, sin förvandling.

    Att han får ett mer okontrollerat utbrott på skeppet kan bero på att Loke manipulerade honom och resten av gänget med staven. Det är alltså inte normalt att han förvandlas mot sin vilja, men omständigheterna var minst sagt utöver de vanliga.

    1. SPOILER.

      Ja, jag förstod det också som det, även om jag tyckte att det egentligen aldrig förklarades i filmen. Han säger ju något i stil med att ”min hemlighet är att jag alltid är arg”. Tydligen var scenen med Harry Dean Stanton en bra bit längre och säkert hände det något där som de valde att klippa bort just för att de inte ville stanna upp filmen vid att förklara hur Hulk börjar kontrollera sin ilska, utan hellre se honom göra det i praktiken. 🙂

      Förklaringen är säkert som du och Bruce Banner själv säger, att han alltid är arg och i skepnad av Bruce Banner har han ju lärt sig att kontrollera ilskan, men säkert fick han extra motivation att göra det även som Hulk just eftersom han i sista anfallet hade ett specifikt mål att rikta sin ilska mot, som gjorde att han kunde samarbeta enklare då de andra också bekämpade samma mål.

  5. Håller med ang. Hulk diskussionen. Det var nåhot som skapade bryderi när jag såg filmen men jag valde att åka med på färden. Om talar serietidningar gillar jag DC bättre men som det ser ut nu är de chanslösa i filmatiseringarna. Det är bara Barman som varit lyckat medan Marvel haft fler bra än dåliga filmatiseringar åtminstone under 2000 talet.

    1. Ja, Marvels filmatiseringar (och filmatiseringarna på deras serietidningar) har varit ganska stabila och helt klart intressanta/sevärda i någon form. Jag rankar nog The Avengers (8), X-Men (7), X-Men 2 (7), X-Men: First Class (8), Spiderman (7), Spiderman 2 (6), Iron Man (7), Thor (6) och Captain America (6) som de starkaste och sedan ligger Hulk-filmerna och Fantastic Four-filmerna lite efter, såvida jag inte har glömt någon. Det är få som sticker ut avsevärt och därmed ganska bra bredd, även om First Class imponerade mest på mig eller så minns jag helt enkelt den bäst.

      Dock byter jag i nuläget alla dem tillsammans mot den briljans Christopher Nolan och hans kreativa team har skapat med de tre Batman-filmerna. Jag planerar en Batman-special inom kommande där jag går igenom Nolans filmer inför The Dark Knight Rises, men även de äldre versionerna i mån av tid. Av de gamla så rankar jag faktiskt 60-talsfilmen Batman – The Movie allra högst. 🙂

      1. Glömde nämna The Punisher-filmerna bland de mer kända, där den första med Dolph Lungren var halvokej, den andra likaså med lite för fantastiska överdrifter och den tredje har jag inte sett ännu.

        Och glömde också bort den tecknade långfilmen Batman: Mask of The Phantasm från 1993, som jag rankar högst – näst efter Nolans filmer. Sedan kommer Adam Wests och Burt Wards första långfilm. 🙂

      2. Ha ha ha jo den är fin med plasthajen mkt underhållande tv-serie o film. Nolas filmer är ngt annat men bra är de. Ser fram mot din special.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s