1. Play
2. Jägarna 2
3. 2 Steg från Håkan
4. Hur många lingon finns det i världen?
Kommentar: Jag har hunnit se väldigt (rättning; pinsamt) få svenska filmer anno 2011, även om filmer som Apflickorna, Kyss Mig samt Simon och Ekarna åtminstone intresserar mig av de osedda. I övrigt har det varit ett normalår för svenska produktioner med endast någon enstaka, riktigt bra fiktionsfilm. Jag ska försöka se fler filmer inom den närmaste tiden, så jag slipper nominera alla fyra filmerna jag hittills hunnit se. Skäms på mig själv.
2 Steg från Håkan
2 Steg Från Håkan (av Björn Fävremark, Torbjörn Martin och John Boisen) är dokumentären som följer Håkan Hellström och vardagen i hans värld, samt ett av hans största fans. Väldigt snyggt fotad och klippt, väldigt emotionellt uppbyggd och går i en drömsk takt där den stannar och betraktar små, men trevliga vardagstillfällen i lugn och ro. Detta blandat med svartvita undervattensbilder som för mig förstärker avståndet mellan det ensamma lugnet och hetsen i rampljuset på ett vackert sätt.
Dokumentären tenderar att sväva i en stilistisk struktur utan tydliga poänger eller svar i det vi ser, men samtidigt passar det ändå ämnet lite då den på sätt och vis konstaterar att förebilderna vi älskar fortfarande är vanliga människor utan någon högre vishet än vad vilken ”svensson” som helst kan skaffa sig.
Och mellan raderna vill jag konstatera att djup beundran är väldigt komplext men ofta kommer ifrån en känsla inom oss där vi känner oss ofullständiga och därför hittar en högre inspiration som stöd för detta, just eftersom denna högre inspiration har berört något inom oss som få andra har.
En mer uppriktig kärlek är svår att finna hos en fysisk person och därför är det behagligt att finna stödet hos någon ouppnåelig. En gud, en författare, en artist. Å andra sidan; varför se upp till någon eftersom det ändå bara kommer sänka din egen position ännu mer?
Jägarna 2
Jägarna 2 överraskade mig genom att vara en väldigt rafflande film som fick mig att se den hela två gånger på bio och trots att jag tyckte idén om att göra en uppföljare på Jägarna var tråkig och lite skitnödig så var uppföljaren minst lika bra – om inte bättre. Peter Stormare dominerar med en av de bästa svenska rollerna vi sett på åratal och handlingen fängslar mig på ett realistiskt plan – den är ju inspirerad av en verklig, fortfarande aktuell händelse.
Det som dock lyfter den här – på samma sätt som föregångaren, är Kjell Sundvalls förkärlek att dramatisera enligt den svulstiga, klassiska operan, precis som i de bästa westernfilmer.
Play
Årets enda svenska filmguldklimp är dock Ruben Östlunds beteendestudie Play, som genom arrangerad men extremt välspelad ”flugan på väggen”-estetik tar upp svenskars relation till invandrare och hur känslan av underlägsenhet är svaret på alla problem. Tyvärr är vi för dumma i stort för att se det problemet, så istället inbillar vi oss att det är mycket svårare än så.
Vår rädsla för att förlora reviret ”Sverige” har gått ut över allt och alla vi kan uppfatta som hot, men som så ofta när vi styrs av instinkt glömmer vi att tänka djupare än så och vad gäller den högaktuella debatten kring invandringsfrågan ställer vi oss i försvarsställning i tron om att behålla vår trygghet, men det enda vi behåller är vår rädsla.
Den eviga rädslan för det annorlunda, som alltid har förstört den mänskliga gemenskapen, oavsett hudfärg, ursprung, kultur eller åsikter. Här slutar jag min fredspredikan, för det var ju film vi skulle snacka på den här bloggen.
Åter till Östlund som filmskapare. Jag besökte Stockholm filmfestival 2008 näst intill enbart för att få se hans förra film, De Ofrivilliga, och euforin över hans unika skicklighet att berätta våra brister slog mig som häpnadsväckande – i detta fall om vår oförmåga i olika situationer av grupptryck.
Det borde inte förtjänas ord som ”unik” till honom i ett idealt film-sverige, men övriga filmskapare i landet (ja, jag talar till dig) är antingen för fega eller så lyckas de inte ta upp samma samhällsfrågor så som Östlund gör. Han är orädd och vill skaka om de som inte orkar bry sig eller tänka själv med det sunda förnuftet, men andra etablerade filmskapare undviker den konfrontationen med tittaren.
Det är i dagens film-sverige Ruben Östlund, läromästaren Roy Andersson (En Kärlekshistoria, Sånger från andra våningen, Du levande), Stefan Jarl (Mods-trilogin) och Lukas Moodysson (Lilja 4-ever, Fucking Åmål, Ett hål i mitt hjärta) som kan åstadkomma liknande saker.
Faktum är att de är ganska ensamma i hela den svenska filmhistorien och även om de får respekt och stöd så borde Svensk Film se, förstå och ta chansen att stötta de kreativa revolutionärerna och inte bara toffelbranschfolket som rättar sig i ledet.
Men Svensk Film är – som det svenska folket i stort, för fega för det vi anser som annorlunda.
Absurd Cinema 
Jag har sett än färre filmer – endast Jägarna 2 som var sisådär i ärlighetens namn.
Du tyckte alltså inte om den något särskilt? Jag tycker att Peter Stormare gjorde sin karriärs bästa roll, med reservation. En roll han sällan får chansen att spela på det sättet han gjorde och att han inte fick en guldbagge är pinsamt enligt mig.
Stormare var bra men filmen sisådär. har lite svårt för svenska deckare. Sverige är mycket bra på ungdomsfilmer och drama men har lite svårt i övriga genrer även om undantag finns.
Och jag har lite svårt för svenska ungdomsfilmer. 🙂 Visst, det finns ett fåtal guldkorn, men ofta skildras skolkonflikter alldeles för klyschigt och skådespeleriet är ofta väldigt överspelat och styltigt sett till bredden, även om många filmer har en eller två bra prestationer på det planet. Drama är vi dock hyfsat stabila på, åtminstone när det kommer till diskbänksrealismen och skildrandet av relationen mellan man och kvinna – där har hollywood mycket att lära. 🙂
Och jag som tycker att våra ungdomsfilmer känns ganska realistiska med bra skådisar. Däremot tycker jag de vuxna svenska skådisarna många ggr lider av en viss teatral styltighet. Ja där ser man vad olika man kan uppfatta saker.
Det finns ju vissa ungdomsfilmer som Fucking Åmål (9), Lilja 4-ever (10), Farväl Falkenberg (9), Bert (10), Sunes Jul/Sommar (10), Kniven i Hjärtat (8), Fröken Sverige (8), Stockholm Boogie (8), Hata Göteborg (7), Ondskan (7), Ebba och Didrik (?), Lust och Fägring Stor (7), Mitt Liv som Hund (8), Min vän Percy… (8) Astrid Lindgren-filmatiseringarna och kanske några till som håller hög klass. Annars är det inte så värst mycket minnesvärt tycker jag på den fronten.
Filmer i stil med Tusen Gånger Starkare, I Taket Lyser Stjärnorna, Ciao Bella, Hipp Hipp Hora och övriga av de som kommit på 2000-talet har sina kvaliteter men de brister alltid i det stora hela, där handlingen känns förenklad, karaktärer känns endimensionella eller de vuxna karaktärerna som kontrasterar alldeles för hjärndött mot barnen.
Men i snitt två hyfsade ungdomsfilmer varannat år är ganska bra, även om majoriteten ändå är desto sämre.
Jag har inte heller sett så många svenska filmer från -11, inte någon som jag kan minnas.
Förutom 2 steg från Håkan som jag, i egenskap av att vara en stor entusiast av hans musik och artistskap, verkligen uppskattade. Kul att den får uppmärksamhet i sammanhanget bästa film. Bra och fin text om den därtill.
Ja, eftersom det är många bloggare som undviker eller helt enkelt bara inte tar sig tiden att se svensk film är det nästan så att jag ska börja skriva mer om de få, nya svenska filmer som jag då och då stöter på som faktiskt är bra. Just eftersom det lätt blir att man tar för givet att Sverige inte gör mer än någon enstaka sevärd film om året och då skiter i att se alla dem som inte blir jätteuppskrivna. Jag är ju en av dem som tycker att det bara görs några enstaka bra svenska filmer inom långfilmsfiktion, men därmed inte sagt att alla kommer skriva om just dessa filmer. 🙂
Jag är också en stor Håkan Hellström-entusiast så 2 Steg Från Håkan blev därför extra trevlig, men jag tycker också att det är en dokumentär man lätt kan se även fast man inte har någon särskild relation till honom. Den är ju inte kvick i tempot, men klarar man alternativa dokumentärer som inte anpassats för lättsam tv så är den sevärd för precis alla.