I spåkulan: Django Unchained (2012)

Quentin Tarantino – det nördiga filmoraklet och manusförfattare/regissör till klassiker som Reservoir Dogs, Pulp Fiction , Kill Bill och Inglourious Basterds, är just nu på avlutningsveckorna i inspelningen av sin spaghetti western/southern. Django Unchained kommer att ha världspremiär 25 december i USA och Sverige-premiär den 18 januari.

Filmens handling är kortfattat denna:

Det var en gång, i 1850-talets amerikanska söder. Den svarte slaven Django friges och slår sig ihop med den kringströvande prisjägaren Dr. King Schultz. De tar tillsammmans upp jakten för att frige Djangos hustru, som ofrivilligt splittrades från honom på grund av slavhandeln.

Vi kan förvänta oss det bästa av Tarantinos arsenal då han för första gången tillägnar en hel film åt western-genren. Tarantino har sedan 2007 pratat om att göra en film som skulle utspela sig i den amerikanska södern, om Nordamerikas fruktansvärda historia med slavhandeln, men förklä filmen som en genre-film, vilket han gick närmare in på i The Telegraph när han blev intervjuad av John Hiscock;

”I want to explore something that really hasn’t been done,” he says. ”I want to do movies that deal with America’s horrible past with slavery and stuff but do them like spaghetti westerns, not like big issue movies. I want to do them like they’re genre films, but they deal with everything that America has never dealt with because it’s ashamed of it, and other countries don’t really deal with because they don’t feel they have the right to. But I can deal with it all right, and I’m the guy to do it. So maybe that’s the next mountain waiting for me.”

Just spaghetti western-genren har varit en tydlig, röd tråd inspirationsmässigt genom samtliga av hans tidigare filmer. Inte så konstigt kanske, då hans förebilder är legendariska western-regissörer som Sam Peckinpah, John Ford och Sergio Leone. Han nämner utöver det ofta Den Gode, den Onde, den Fule (1966) och Rio Bravo (1959) som sina favoritfilmer om någon frågar honom.

Musik av Leone-vapendragaren Ennio Morricone har förekommit i alla hans tre senaste filmer och inte minst den laddade, 15 minuter långa inledningscenen av Quentins senaste film andades mycket medvetna likheter med specifika scener från Leones Den Gode, den Onde och den Fule samt Once Upon A Time in The West (1968).

En dröm hade varit ifall Ennio Morricone fick skriva något nytt stycke till Tarantinos film som en fin gest gentemot varandra, men Tarantino lär fortsätta välja filmmusikstycken som redan använts, något han gjort till ett av sina många, framgångsrika signum.

I rollerna kommer vi framför allt se Jamie Foxx (Ray, Collateral) i titelrollen som den svarte slaven ”Django”, Christoph Waltz (Inglourious Basterds, Carnage) som tyske prisjägaren ”Dr. King Schultz”, Kerry Washington som Djangos hustru ”Broomhilda” och Leonardo DiCaprio (The Aviator, Gilbert Grape) som den mäktige plantageägaren ”Calvin Candie”.

I övriga, nämnvärda biroller ser vi dessutom Kurt Russell (The Thing, Escape from New York), M.C. Gainey (Lost, Justified), Sasha Baron Cohen (Ali G, Borat), Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire) och Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Jackie Brown).

Jag gillar verkligen castingen och någon bättre i rollen som Django kan jag inte se på min karta, då jag tycker Jamie Foxx är en av de bästa svarta skådisarna och hans insats i framför allt Collateral är trollbindande nog för att att kvalificera honom för den här rollen och då var det inte ens den rollen han vann en oscar med samma år, utan för Ray (2004).

Jag är också en av dem som inte gillade ryktena om att Will Smith skulle få rollen då jag mest får kalla kårar med tanke på minnena av Wild Wild West (1999) och han är snarare ett stabilt affischnamn i jämförelse med Foxx, trots att de har väldigt liknande karriärer bakom sig (komiker, hip hop-artister, tv-stjärnor, actionstjärnor).

Det mer intressanta namnet och det som – förutom Quentin Tarantino själv, kommer dra mest biopublik är medverkandet av Leonardo DiCaprio – den i skrivande tid största filmstjärnenamnet tillsammans med hollywoodstjärnorna Johnny Depp och Brad Pitt.

Tarantino ville ha honom i en roll redan i Inglourious Basterds men den gången tackade DiCaprio nej. Den här gången hakade dock DiCaprio på vagnen och antagligen är det kombinationen av att Tarantino numera har en oscars-buzz kring sina skådisar samt chansen att få spela en ”evil man”, istället för de protagonisthuvudroller han annars blir erbjuden.

DiCaprio är enligt mig en mycket kapabel skådespelare väl värd berömmelsen med en lång karriär bakom sig trots sina unga ålder. Han har gjort fantastiska, minnesvärda prestationer – bland annat genombrottsrollen som den utvecklingshandikappade pojken i svenske Lasse Hallströms What’s Eating Gilbert Grape (1993), backpackern ”Richard” i Danny Boyles The Beach (2000), som bedragarynglingen ”Frank” i Steven Spielbergs Catch Me If You Can (2002) eller alla hans samarbeten med Martin Scorsese, som The Aviator (2004) och Shutter Island (2010).

För att inte tala om rollen som arbetarsonen ”Jack Dawson” i återigen aktuella filmklassikern Titanic (1997), av James Cameron. Otaliga storregissörer har arbetat med honom och nu står Quentin Tarantino näst i tur. Tarantino verkar även han se en potential i att låta DiCaprio spela just antagonist och inte huvudkaraktär, eftersom det var DiCaprio som först var tilltänkt rollen som nazidetektiven ”Hans Landa” i Inglourious Basterds (2009).

Motsatta förutsättningar är det för den som slutligen spelade rollen som Hans Landa – Christoph Waltz. En bild på Waltz iklädd rollen som ”Dr. King Schultz” har läckt ut och jag kan inte bärga mig för att se honom som denna karaktär – så pass att jag har ”nördanalyserat” bilden på ledtrådar i samma stil som Brad Pitt blev specialstuderad inför Quentins förra film.

Gamle herr Waltz slog ju igenom med stor framgång i rollen som nazidetektiv i nämna film och vann en av de mest välförtjänta oscarsstatyetterna på senare år. Sedan dess har han imponerat som antagonist i hollywood, trots ganska blandad kvalitet på filmerna.

Att nu få se honom i en betydligt vänligare roll är mycket intressant och att återförenas med Tarantino gör nog ingen olycklig!

Kostymen han bär är visserligen en ganska typisk högklassutstyrsel för tidsepoken, men jag vill gärna placera en referens till gamle Gianni Garko från spaghetti western-filmen His Name Was Holy Ghost (1971), men framför allt som den välkända karaktären ”Sartana” i de otaliga Sartana-filmerna.

Sartana och Schultz har båda väldigt lika motivation (av det lilla jag läst om Schultz), då deras agerande till skillnad från andra anti-hjältar inte kommer genom hämnd eller pengar, utan för att upprätthålla rättvisan för de svagare.

Kan det vara så att Tarantino i sin fantasi har tänkt duon Django/Schultz som ett möte mellan de båda westernlegenderna Django och Sartana? Vem vet förutom han själv.

Övriga personligheter som Waltz påminner om i western-genren är givetvis Jason Robards (framför allt från Once Upon A Time In The West), Clintans hämnare i The Outlaw Josey Wales Django-ikonen Franco Neros karaktär i Keoma eller kanske mest skådespelarveteranen Edmond O’Brien (från The Man Who Shot Liberty Valance bland annat). De bär samtliga tydliga likheter vad gäller den karaktäristiska skäggstilen och/eller klädseln – men nu går min research lite över styr känner jag.

Och så till ett skruvat men ack så trevligt rykte, närmare bestämt det som säger att Tarantino efter att ha surfat på nätet hittade tyske artisten Mick Harren – som är kusligt lik Tarantino-veteranen Michael Madsen och bad filmteamet kontakta honom för att sjunga in ett utländskt motiv till filmen. Inte blir det ”Sweet Caroline”, men här under kan ni specialstudera denne okände skönsångare närmare…

Likheten med gamle, gode ”Mr. Blonde” är kuslig, i många avseenden. Och jag måste erkänna att den där låten är ganska beroendeframkallande. Förstår jag Tarantino rätt vill han ha en europeisk-språkig mansröst som kan sjunga en sång av samma typ och stil som så ofta förekommer i spaghetti westerns – inte minst i Django – originalet. Om det här ryktet visar sig stämma är en annan sak, men jag diggar det skarpt i skrivande stund, hur udda det än är.

Förra året gick Quentin Tarantinos personliga filmklippare – Sally Menke, bort alldeles för tidigt, efter ett värmeslag. Hon klippte samtliga av hans filmer och betydelsen hon haft för honom går inte att ta miste på efter att ha hört intervjuer och sett bakom-material från hans filmer, där deras relation varit rörande.

Den som får ta över ansvaret nu är Fred Raskin, som har en bakgrund som assisterande klippare åt Quentins vän Paul Thomas Anderson på filmer som Tarantinos favoritfilm Boogie Nights (1997) och Punch-Drunk Love (2002), men framför allt tillsammans med Sally Menke på flera av hennes filmer.

Fotograf för filmen blir återigen meriterade och nyss oscars-vinnande Robert Richardson, som tidigare samarbetat med Tarantino på Inglourious Basterds och Kill Bill, men även varit Oliver Stones personlige fotograf och även samarbetat med Martin Scorsese sedan mitten av 90-talet. Listan kan göras lång med filmer han bidragit med fantastiskt foto på, såsom Salvador, Plutonen, JFK, Casino, Natural Born Killers, Shutter Island och Hugo.

Hur pass bra Django Unchained blir återstår att se, men min längtan är, kortfattat, kolossal och för mig är det utan tvekan årets film! Den som väntar på något gott längtar aldrig för länge och jag kommer längta, längta, längta, året ut.

Annonser

4 thoughts on “I spåkulan: Django Unchained (2012)”

  1. Ja, verkligen en film att se fram emot, vilket man förvisso gör med alla Tarantiono-projekt. Det måste vara fantastiskt att befinna sig i Quentins filmskaparkläder – kan göra precis vilken film han vill, hur och när han vill.

    Sen måste jag verkligen ta och se Rio Bravo också, varit sugen på den i flera år nu och har den dessutom hemma i hyllan. Ska i alla fall bli av innan Django Unchained ser dagens ljus.

    Trevlig genomgång!

    1. Tarantinos position är definitivt en av de bästa i filmbranschen, någonsin. 🙂

      Rio Bravo är en liten bagatellhöjdare, helt klart. Såg den för första gången för några år sedan och jag trivdes bara jävligt bra med karaktärerna i den filmen. Exakt det som Tarantino också nämnt med filmen, att man hänger med John Wayne, Ricky Nelson och Dean Martin en kväll (om man nu ser filmen en kväll) och att höra dem snacka får tiden att flyta iväg. Man kan definitivt dra parareller till Tarantinos filmer i den beskrivningen. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s