En film som jag ångrar att jag sett: det lättsamma melodramat

Idag är det fredagen den 13:e och en trupp av filmbloggare har gått ihop för att på varsin blogg skriva om en film som vi ångrat att vi har sett. En rolig, tänkvärd men svår utmaning. Jag rekommenderar varmt att även läsa inläggen hos filmbloggarna;

Filmitch
Addepladdes j-vla filmblogg
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr – en sorts filmblogg
Voldos filmblogg
Plox – om film
Blue Rose Case
The Velvet Café
Royale With Cheese
Movies – Noir

Det tar emot att påstå något så hårt att jag sett en film som jag ångrar att jag sett, eftersom jag tycker att man ska se all film (och hela filmen) för att över huvud taget få perspektiv på vad som är bra och vad som är dåligt. Jag kan däremot nämna enstaka filmer som jag ångrade att jag såg direkt efter att jag sett dem, även om jag idag inte grämer mig över att jag såg filmen.

Jag kan också nämna filmer jag på sätt och vis ångrat att jag sett, men mest av allt ångrat att andra har sett eller åtminstone önskat att de inte sett dem med den inställning de sett den genom.

Jag hoppas för allas eget bästa att vi ser all sorts filmer med en viss cynisk, onaiv inställning och inte köper allt som grisen i säcken. Så det här inlägget är till alla naiva människor som tror att världen är en enkel värld vi gör svår och inte en svår värld vi gör enkel. Jag tar på mig rollen som det bittra regnmolnet, denna oturens dag, och vänder mig till en typ av film vars själva kärna jag vänder mig emot.

Man skulle kunna säga att det är en film jag ångrar att DU har sett! (men ta bara åt dig om du känner dig utpekad)

Grease. En superklassisk, romantisk musikal. Ett brutaltydligt exempel på ett melodrama. En ideal tonårsvärld där flickorna är blonda dockor i kjol, men ifall de vill revoltera mot den perfekta världen och bli farliga kan de dra på sig svarta, tighta kläder och tjuvröka bakom skolgården.

Pojken kan antingen vara den dumma, snygga killen eller den goda, snygga killen. Eller plugghästen. Sport och bilar är det heta och gömmer du dig bakom ett par solglasögon så storknar tjejerna oavsett om du är en hästkille eller har spolat ner en yngling i skoltoaletten.

Flickan vi alla ska gilla är den populära, ordentliga tjejen från cheerleader-laget i rosa färger som alla andra tjejer kompissvärmas kring och de kan den hemliga regeln om att överlåta den snygga killen till henne på den stora dagen.

En vanlig dag i den inte alltför invecklade skolperioden – på film.

Filmen är ju medvetet målad i 50-talets allra mest nostalgiska kontraster för att vi ska vara med på noterna – om det så är på allvar eller på skämt vi är det. Problemet är ju att den här ”ideala” hollywoodmallen smittar av sig på våra verkliga förhoppningar när vi växer upp.

Jag vill inte se byggandet av den här fasaden – jag vill se den rivas och jag vill se hur alla som hoppades på att få vara naiva kommer reagera på det – positivt eller negativt? Det beror ju på hur vi kommer handskas med insikten att vi målar livet i akvarell för att dölja den bistra verkligheten – för det går aldrig att övervinna den.

Filmen är jättepopulär och kärlekshistorien är jätteromantisk, men buskapet gör mig orolig och det spritter av olyckskreativitet i min kropp. Föreställ er vad som händer mellan Sandy (Olivia Newton-John) och Danny (John Travolta) när eftertexten är slut. Inte fan kommer de sjunga genom resten av livet tillsammans?

De kommer ju antagligen göra slut ett par månader senare eftersom de omöjligt kan leva tillsammans genom livet i samma sorglösa takt. De kommer ju inte sjunga om när kärleken knakar, när sexet bara är vardagsmat, när ungarna skriker och när de skriker på varandra. Eller för all del – det är en Grease-uppföljare jag skulle vilja se!

Jag uppmuntrar fler att krossa fasader och visa det som döljer sig bakom dem. En David Lynch, en Stanley Kubrick, en Ingmar Bergman eller en Christopher Nolan för all del. Jag stödjer alla som försöker göra det.

Grease är inte bara ett melodrama – en lättsam förpackad nostalgisk enkelhet om tiden som tonåring när allt var så enkelt och oskyldigt. Det är mest av allt en flykt tillbaka till just den känslan för människor som inte klarar av att leva i den hårda verkligheten. Inklusive mig själv stundtals, ska erkännas.

Men det är ofta det vi människor vill få ut av film – en flykt från verkligheten. Idag, fredagen den 13:e, hoppas jag att fler människor kommer till insikt och kan fortsätta leva livet genom att både uppskatta det lättsamma, lika mycket som det tungsinta. Inte för att jag uppmuntrar depression, utan för att jag uppmuntrar att övervinna den.

Att leva med det mörka som vi på instinkt försöker förtränga och istället känna sig stärkt av den, inte sänkt. Det är en konst och det är konst.

Annonser

23 thoughts on “En film som jag ångrar att jag sett: det lättsamma melodramat”

  1. Haha, och jag som nostalgiälskar den här musikalen just för att den är så okomplicerad och, ja det är bara att erkänna det, dum. Ibland funkar det. Och jag önskar faktiskt att jag då och då kunde se på film med en något mindre cynisk och mer naiv inställning. Underhållning för underhållningens egen skull kan ha ett egenvärde det också. Men visst har du en poäng i att det inte finns någon vinst i att göra allt snällt och dumroligt, det är kontrasterna man vill åt.

    1. Tack vare nostalgi och minnen kan vi svälja det mesta. Filmer som vi älskade som barn och enbart därför älskar fortfarande är heliga reliker, men hade vi sett dem som äldre hade åtminstone hälften av oss grymtat åt dem. 🙂

  2. Hoppsan!
    Jag får erkänna att jag är av dem som vaggats in i den romantiska bubblan här. Dumälskade filmen som yngre, och nu kan jag se den med ett belåtet flin på läpparna nästan när som helst.

    Den är naturligtvis superokomplicerad och en rejäl flykt från allt som kan kallas realism. Här finns inga gråzoner, bara naivt svart och vitt. Helt uppåt väggarna..men satans underhållande när man är på det humöret! 😉

  3. Ja, ja, ja! Grease är en ”sån där jobbig film”, tycker jag. Medioker och överhypad. På ett sätt känns den som ett försök till parodi på 50-talets filmer, men som missade målet fullständigt – särskilt bland unga tjejer – vilket får mig att undra om det är jag eller de som är fel ute, samtidigt som den tycks ta sig själv på för stort allvar.

    Bortser man från det unkna budskapet och stereotyperna som du tar upp, så är manuset även underutvecklat och dramaturgiskt dåligt. Bara en sådan sak som att filmen ska utspela sig under ett helt läsår samtidigt som händelseförloppet och karaktärsutvecklingarna passar sig bättre för en veckas handling, och även då har den en ansenlig mängd utfyllnadsscener som gör filmen tråkig till råga på allt. Att ett par av låtarna är okej och att en karaktär är intressant (Rizzo) räcker inte.

    Tacka vet jag John Waters Cry Baby! Annars kan jag rekommendera Peggy Sue Got Married va Francis Ford Coppola om du inte sett den. Lite som Grease (fast bra då) korsad med Tillbaka till framtiden.

    1. Cry-Baby älskar jag – en perfekt anti-Grease där allt är uppenbart medvetet och som en kommentar på hela den idylliska uppmålningen av 50-talet! Och så är den sjuuukt rolig med betoning på sjuuukt. Den köper jag för den är gjord för mig – cynikern, som inte vill att det ska vara enkelt, men om det ändå är det så ska det göras ironiskt. 🙂

      Peggy Sue Got Married står på ”att se”-listan sedan drygt ett år tillbaka – kanske dags att ta tag i saken och se den snart tror jag.

  4. Jag förstår precis vad du menar, men den är ju faktiskt så underhållande och charmig att till och med jag (vanligtvis en rätt hårdhudad cyniker) inte kan låta bli att le. Så jag är väl en sån som blivit manipulerad, men det gör inte så mycket.

    Däremot är musikaler i övrigt något jag har svårt för, oftast för att musikalnumrena får filmen att stanna upp. I fallet Frease är det dock inte så, inte heller i mina övriga favoritmusikaler Everyone Says I Love You och Mamma Mia.

    1. Du är nog inte så manipulerad – jag tycker också filmen är underhållande och medryckande, men du köper paketet när du väl ser den, oavsett om du är hårdhudad i vanliga fall. Det gör dig till en man som tycker det är fel att döda, men gör det utan att blinka om du blir värvad till armén där acceptansen är högre, typ. 😉

      Everyone Says I Love You kan jag förstå att du gillar, men Mamma Mia?!? Ok för musiken och ifall du har bra minnen av scenuppsättningarna, men den filmen är ju så smörig att jag glider av soffan när så mycket som en bild flashar förbi på tv-rutan. 🙂

      1. Fast jag ser ju ändå igenom det, så enfaldig är jag inte, det är bara det att jag inte bryr mig så mycket. Så om jag skulle ta värvning hade jag förmodligen inte dödat utan att blinka, däremot är det mycket möjligt att jag slängt iväg några skott bara för att känna känslan. Sen hade jag återgått till min vanliga ståndpunkt.

        Mamma Mia är ju så charmig! Jag gillar att Pierce låter som att han har en gräddfilsförpackning i halsen när han sjunger. Största vinsten ligger dock i att jag gillar musiken. Som i många vanliga filmer kan de handla om egentligen vad som helst, är det bra musik som är komponerat ihop med bilder på ett någorlunda vettigt sätt, då är jag nöjd.

        1. Ja, musik i film är så otroligt effektivt på det viset. En film som är tradig utan musik kan lyfta till sjukt höga höjder om musiken är jädrigt bra. Dock vill man ju samtidigt att bra musik inte ska förknippas med dåliga filmer.

          Mamma Mia är ingen dålig film – den gör vad den är ämnad för att göra och jag skrattar åt den, men det är verkeligen inte min typ av kaka!

  5. Det du skriver är både tänkvärt och sant. Jag skriver under på allt. Filmen är så tokdum ur alla genusperspektiv man kan leta upp men ändå ändå, äääändå så ÄLSKAR jag filmen! Jag vill ju också ha prickig knälång klänning och röda högklackade skor och hög tofs och tugga tuggummi med öppen mun och sjunga om Summer nights med en snygg mörkhårig man med gung i höfterna MEN jag vill röka också (men bara lite och helst chokladcigaretter) OCH ha skinnbrallor OCH vara arg och högljudd och köra bil jättefort. Jag vill vara både Olivia Newton John, Stockard Channing och lite John Travolta samtidigt och vet du vad det braiga är? Det går att vara det. Det gick kanske inte 1950 men det går 2012.

    Greased Lightnin´, yeah! 😉

  6. Mycket bra skrivet och tänkvärt om film. Jag älskar filmen men det beror på att jag gillar genren samt att allt i Grease är så överdrivet att det blir fjantigt i sin övertydlighet. Det är också en av de mest sexfixerade fimer jag sett (där inget naket visas) som nog bara slås av Grease 2. Något jag finner ganska roligt då de pryda amerikanerna gick man ur huse och såg den.
    När du tar upp risken med hur det påverkar könsroller håller jag med men samtidigt finns det avsevärt värre filmer där budskapet är mer subtilt. T.ex de flesta rom-comfilmer som jag vägrar numera att se pga den anledningen. praktexemplet är Pretty woman där antalet tonårsprostituerade ökade lavanartat i LA efter den filmen. Roberts prostituerade hade ju det så lättsamt och trevligt samt fick en miljonär på köpet…..
    Mamma Mia tål jag f.ö inte

    1. Det där med sexfixeringen i Grease och hur populär den är ser jag som en mycket intressant poäng! 🙂

      Rom-com är min hatgenre näst efter musikal och de är ju väldigt besläktade då lättsamheten/melodramat är själva grunden för båda genrerna. Jag kan också spontanspotta på Pretty Woman av den anledningen du nämner. När jag nämnt det faktumet att filmen romantiserar prostitution till den grad att det ses som ett ganska hyggligt jobb gör ju filmen förfärlig, men nämns det så stryker folk mest över det och säger saker som att ”men filmen är ju trevlig” eller ”men det är ju bara film”. Ja, filmen kan förändra livet för vissa själar så det finns ju faktiskt ett ansvar för hur vi gör filmer.

      Och idag känns det helt ”out of character” att Julia Roberts slog igenom som prostituerad och Richard Geres mest omtyckta roll var som torsk. 🙂

  7. Ha, jag trodde Grease var en sådan film som nästan alla gillade. Den funkar ju inte för mig, mest för att det sjungs så förbannats. Men också då den är sådär otäckt förföriskt småvidrig.

    Sen håller jag verkligen med dig angående tungsinta filmer. Jag tror kanske inte det är direkt farligt att ägna all sin tid åt lättsamheter, men jag tror man förlorar jävligt mycket på det. Inte bara för egen del utan även gentemot omvärlden. Men ja, en blandning är nog det mest hälsosamma.

  8. Jag föredrar också filmer som verkligen berättar något, men har verkligen inget emot lite lättsam underhållning. Som jag själv skrev under musikalmånaden har jag dock aldrig förstått storheten med ”Grease”. Den är för korkad för att fungera i mina ögon, precis som ”Mamma Mia!” för att ta ännu ett exempel när vi ändå är inne på musikaler.

  9. Intressanta tankar men som du faktiskt verkar vara inne på själv, lite flykt från verkligheten ibland skadar inte om man samtidigt blandar upp det med lite svårare saker att smälta. Sen tror jag inte det är bra att bara grubbla och bara se tungsinta saker heller.

    Just Grease har jag inte sett, mycket beroende på en svårartad allergi mot musikaler. Det finns några som jag sett och gillar, Hair, Singin’ in the Rain och Trollkarlen från Oz är tre.

    1. Ja, framför allt är det bra att se filmer man kan må bra av, men jag förespråkar i första hand att dessa filmer kan ge något mer än att bara vara en flykt från verkligheten och inbilla naiva att tro på sagan.

      En bra feelgood-film ska fungera som inspiration och en motivation för att göra bra saker i sitt liv – inte inbilla folk att livet är en film eller saga eller att vi borde leva efter den mallen och då ordnar sig allt. Uttrycket att ”det är som en saga” används alltför ofta i en himlande positiv mening. 🙂

      Å andra sidan så använder vi nu för tiden ofta uttrycket ”det var som på film” i samband med katastrofer av olika slag – men tyvärr brukar ju filmerna de då syftar på ha lyckliga slut på ett sätt som sällan sker i verkligheten.Så mer olyckliga slut till folket, för att vi ska kunna uppskatta vår verklighet lite mer. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s