Shame (2011)

Genre: Drama
Regi: Steve McQueen
Manus: Abi Morgan, Steve McQueen
Längd: 101 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Carey Mulligan, Hannah Ware, James Badge Dale, Amy Hargreaves, Nicole Beharie, Elizabeth Masucci, Lucy Walters, Charisse Bellante, Alex Manette, Rachel Farrar, Loren Omer

New York-bon Brandon är en stilig kontorsslav i trettioårsåldern som är beroende av sex. Han förför utan större ansträngning nya kvinnor dagligen och konsumerar enorma mängder porr; såväl hemma som under arbetstid. En dag överraskas han när yngre systern Sissy dyker upp i hans lägenhet då hon inte har någonstans att bo. Systerns närvaro ställer hans liv på ända och vi förstår att syskonen bär på tragiska barndomsminnen som grundat deras självdestruktiva beteende.

”Skam”. Ett av de mest laddade orden i det svenska språket – mycket känsligare än ordet ”sex”. Säg att en film behandlar skam och den blir automatisk tung och en film många skulle undvika eller åtminstone tänka efter mer än en gång innan de sätter sig ner för att se. Det är också titeln på den nya filmen av en av de mest intressanta regissörerna som kommit fram de senaste 20 åren, nämligen brittiske Steve McQueen (ej att förknippas med Bullit-legenden) som redan har en lång konstnärskarriär bakom sig. Tillsammans med manusförfattaren Abi Morgan (The Queen, Sex Traffic) har han skrivit en rå, psykologisk skildring av en man med en rädsla för relationer som mannen kompenserar med ett sexmissbruk för att hitta tillfredsställelse i sitt liv.

Jag är mäkta upprymd över ”paketet” Shame och det har inte gått en dag utan att jag väntat på att få se filmen, vilket så nu äntligen har skett. Filmens beröringar är högintressanta; om det problemfyllda manliga psyket, missbruk, ett missbruk vi sällan hör talas om och gör vi det är det sällan med en seriös ton och mycket sällan ur en mans synvinkel. Filmen berättar – precis som i McQueens föregående film Hunger, påfrestande närgånget, men ingen sexuellt utmanande scen i världen rår på den laddade undertexten. McQueen är en av få regissörer som jag identifierar mig med nästan till punkt och pricka, vad gäller filmskaparvisioner och i tänkandet rent allmänt.

Någon benämnde McQueen som vår tids Stanley Kubrick. Även om de gemensamma nämnarna inte är genomgående på alla plan har McQueen en liknande vilja att berätta om människans psyke och hur det styrs maktlöst av miljön den lever i – och med samma kalla, bistra ton. Stilsäker psykologisk realism om människans mer pessimistiska sidor är McQueens signum, med betoning på stilsäker.

Min manliga favoritskådis, brittiske Michael Fassbender (Fish Tank, X-Men: First Class, A Dangerous Method, Inglourious Basterds) spelar huvudrollen och gör återigen största möjliga av sin tid i filmen. Endast det kontroversiella ämnet hindrade honom från att ta hem Oscarsstatyetten – precis samma öde som för Michael Shannon i det liknande psykologiska, manliga sammanbrottet Take Shelter.

Michael Fassbender har för övrigt spelat ett omedvetet lustigt spel med dem som vill se honom som näste James Bond, för nu har han agerat anti-hjälte, kalla kriget-agent, spion, kostymherre och sexmissbrukare på ett långt mer råbarkat sätt än vad Bond skulle gjort ens i den kallaste rebooten. Och snart ger han sig ut i rymden (i kommande Prometheus). Fassbender känns alltid så genuin, oavsett vad för typ han spelar – och han har redan spelat vitt skilda typer. Rollen som inåtvände ”Brandon” i Shame är dock hans hittills mest gripande i karriären.

McQueens tålamod med långa tagningar gör att skådespelarna inte kan klippas bättre än vad de är och Fassbender briljerar, men är inte heller ensam om det då hans motspelerska Carey Mulligan även hon gör sitt bästa, trots en ganska typisk karaktär, men oavsett klichéerna så verklig. Mulligan går från klarhet till klarhet och visar talang som den Edie Sedgwick-liknande, trasiga systern som försöker bättra sig men bromsas av det destruktiva som det förflutna orsakat henne och hennes bror. Relationen dem emellan bär på så mycket att den redan vid en första anblick går att måla en hel bakgrundshistoria om, men deras skådespeleri sätter en nerv som gör att jag istället alltid är med i nuet. Vilket år och vilka karriärer de båda skådespelarna har haft och här sätter de allt till sin spets i en och samma film.

Skådespelarna och manuset är dock inte det enda som lyser. Filmens musik är storsint gripande. Filmens foto är fullständigt avslöjande. Filmens klippning är invägt med storkänslig rytm. Filmen innehåller långa tagningar, men till skillnad från McQueens första film, Hunger (2008), lägger jag inte ens märke till det under filmen då den flyter på och alltid är laddad med en obekväm spänning. Jag hade inte en död minut och det är en stor prestation, från en regissör som ibland kritiseras för han är långdragen och lite pretto. Och visst är det inte så här vi är vana att se ”The Big Apple” skildras? Som ett regntungt, grått moln utan tecken på liv.

Jag ser inga brister med filmen och känner mig helt uppfylld av filmens briljans, men samtidigt så tom av tyngden i filmens ämne. Om meningen med livet är att må bra så blir det fruktansvärt sorgligt att se hur människor endast lever ut livet genom sina missbruk, dag efter dag utan något lyckat försök till förändring. Hur vi desperat tvingar ut ögonblick av glädje mellan timmar av ångest, istället för att ompröva allt för timmar av glädje och ögonblick av ångest.

Ofta är den största skammen att inte erkänna den för sig själv.

Kompromisslösheten i den psykologiska skildringen av missbruk
Nej

Annonser

7 thoughts on “Shame (2011)”

  1. En jättefin och välskriven recension! 🙂 Du påvisar verkligen filmens styrkor, sen kom den inte innanför skinnet på mig på samma sätt som på dig men det är helt klart en jättebra film och Fassbender visar återigen vilken modig skådespelare han är. Tror inte många andra hade tackat ja till den rollen, i alla fall inte utan snopp-stand-in.

    1. Jag kan inte säga att den kom in under skinnet på samma sätt som andra filmer, för ämnet och problemen i filmen gör att vi tittare tar distans på ett eller annat sätt, men därför blir allt nästan ännu mer gripande när man efteråt tänker tillbaka på karaktärerna och deras problem. Filmen växer ju mer vi mognar med den, men samtidigt var den väldigt, väldigt gripande redan under filmens gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s