2011 års största filmbesvikelser

Här är min lista över de största filmbesvikelserna från föregående år. Att kalla dem ”besvikelser” var det bästa som förenade dem, då benämningen ”största misslyckandena” inte stämmer överens på samtliga och ”största flopparna” känns också fel då en flopp är något objektivt och inget jag enbart personligen kan stå för.

De kommande 10 filmerna är besvikelser då de antingen utlovade något bättre tack vare de inblandade namnen i skapandet av filmen, eller för att många talade gott om filmen innan jag bestämde mig för att se den, eller för att jag helt enkelt tycker att den var onödig och att pengarna kunde lagts på något annat. Filmerna kan alltså ha gett precis det de var skapade för, men ifall andra har ”pratat upp” filmen före jag sett den så blir ju risken stor att mitt omdöme på filmen blir lägre än om jag inte visste något om den alls.

Häng sedan kvar på min blogg när du har läst listan, för imorgon presenterar jag ”2011 års floppar som inte var dåliga”!

10. Beastly (reg Daniel Barnz)
Jag ville inte ta med filmer jag inte sett på den här listan då det känns fel att såga något jag inte ens försökt titta på, men den här filmen får lite särbehandling. Jag ”visste” att den skulle suga när jag såg trailern och efter att ha hört podcasten Filmmixerns utvärdering av den slänger jag in den på listan av ren envishet och för att det kan vara bra att få spotta ur sig lite gift ibland.

En Skönheten och odjuret-historia i äckligt överklassig high school-miljö (läs; MTV-miljö) med avsikten att locka Twilight-publiken. Vanessa Hudgens från High School Musical är den genomgoda skönheten – alltså samma roll som hon hade i nyss nämnda film. Skolans populäraste, dumma kille får sitt liv förstört när han blir odjuret, efter en förtrollning av Mary-Kate Olsen som tydligen spelar en ond häxa.

Det första jag ogillade med Beastly när jag såg trailern var att de inte gjorde odjuret tillräckligt ful för att poängen med filmen ska fungera! Ska odjuret vara motbjudande ska han inte se ut som en muskulös modellkille med lite misslyckade tatueringar och några brännsår – han ska vara omänskligt ful så att det inte ska finna något attraktivt att vilja se alls!! Det är ju ”insidan som räknas”-konceptet de vill ha fram här, men skaparna är för fega helt enkelt.

Borde nästan ta och se skiten nån gång när jag är på ovärdigt bra humör för här har skaparna tryckt in väldigt mycket potentiella irritationsmoment i en och samma kompakta dynghög.

9. Carnage (regi Roman Polanski)
Roman Polanski är en av mina absoluta favoritregissörer och att han trots sin höga ålder kan ännu är så uppfriskande att se. Hans förra film, The Ghost Writer (2010), var förra årets bästa film enligt mig och har en sån fantastisk känsla att jag klassar den som hans bästa film i karriären. Carnage är en annan femma då det är en teaterpjäs med svart humor som han filmatiserat – och det märks. Filmen kretsar enbart kring två föräldrapar som träffas i en lägenhet för att prata ut kring ett slagsmål där deras vardera son varit inblandad. De fyra föräldrarna spelas av fantastiska skådespelare som Jodie Foster, Christoph Waltz, Kate Winslet och John C. Reilly.

Det samtal som de för genom hela filmen hade varit utmärkt att se på en teaterscen med lite avstånd, men här blir varje vändning smärtsamt närgången och trots att aktörerna är av elitnivå blir det gång på gång överspel. Inte för att de är dåliga, utan för att det är teaterdialog och teaterdialog kräver distans eftersom den formuleras på ett mycket mer avslöjande och bokstavligt sätt. Karaktärerna är tydliga med vad de vill på ett helt annat sätt än om det hände i verkliga livet. Diskussionen de för är intressant, stundtals väldigt fyndig och bitvis rolig, men hela filmen utspelas i en enda lägenhet och framåtrörelsen blir helt beroende av samtalet och karaktärerna, som tyvärr inte skapar tillräckligt med känslor för att jag ska tycka att det är värt att filmatisera alls.

Men jag ser den mycket gärna på en teaterscen för meningen med dramatiken stödjer jag – och jag avråder heller ingen från att se filmen, för det är en tankeväckande studie i hur vi människor kan förhålla oss till varandra när vi helst inte vill det.

8. Hur många lingon finns det i världen (regi Lena Koppel)
Jag skäms nog lite för att nämna filmen i det här sammanhanget, men det här var på tok för mycket sentimentalitet till och med för mig. Och gillade jag Oskar Linnros låt ”Från och med du” före så är den massakrerad efter att ha sett den här filmen! Det är inte för att jag har något emot utvecklingshandikappade, men filmen smörar på med fruktansvärt enkla knep för att få tittaren på sin sida och jag kan hata sånt nåt otroligt. Men känner du att det kan vara en film för dig så välkomnar jag dig varmt att se den.

7. Scream 4 (regi Wes Craven)
Jag hade ju ärligt talat inga jättehöga förväntningar vad gäller den lagom efterlängtade filmen i Scream-franchisen, men jag blev ändå lite besviken på manuset. Filmen börjar väldigt komiskt och med den medvetna skräckfilmssatir som är de första filmernas styrka och hela ”grejen” med serien. Där skrattade jag högt! Men sedan tar den inte konceptet vidare utan bleknar i takt med att den kopierar handlingen från första filmen, med endast fåtalet – och dessutom ganska tråkiga, referenser till de nyare trenderna i skräckfilmsvärlden som har slagit igenom efter att den tredje filmen gjordes. Jag tänker då framför allt på tortyrporr-subgenren (Hostel, Saw) och found footage-subgenren (Blair Witch Project, Paranormal Activity).

En film där det enda riktigt intressanta ligger i början är inte en särskilt sevärd film, tyvärr. Jag hoppas ju naivt nog på lite mer originalitet även i en uttjatad genre som skräck.

6. Pirates of the Caribbean IV: On Stranger Tides (regi Rob Marshall)
Jag var positivt överraskad efter att ha sett den här på bio, men ju mer jag smält filmen, ju mer krystat och misslyckat tyckte jag det kändes att sätta Jack Sparrow i huvudrollen, istället för att vara den komiska bifiguren som kommer in utan press och lyfter alla scener. Här blir han tvungen att leverera det i nästan varje scen och tvång är dödsdomen för en ”comic relief”-karaktär som honom.

Filmen hade sina intressanta moment med sjöjungfruar och den vanliga dosen äventyr, men Pirates-filmerna har aldrig legat mig jättenära hjärtat och kanske var det låga förväntningar som gjorde att jag gillade den som allra mest när jag gick ut ur biosalongen för ett år sedan. Lägg hellre pengarna på något annat, Disney. Synd att John Carter öppnade så dåligt dock, för det tvingar dem ju att fortsätta satsa på uppföljare istället för ”nya” filmer.

5. Immortals (regi Tarsem Singh)
Visuellt jävligt snyggt men en 300-rip-off och jag bryr mig inte ett jota om de plastiga karaktärerna. Jag har börjat oroa mig för att regissör Tarsem aldrig kommer kunna toppa hans visuella praktverk The Fall (2006) och tyvärr har nog insett det själv och tappat motivationen till originella berättesler, för härmapan Immortals och kommande komedin Mirror, Mirror är en oroande utveckling för en så lovande regissör. Jag ska dock erkänna att sista bilden gjorde hela filmen för mig och var nästan en tillräcklig ursäkt för att ha sett filmen.

4. Bridesmaids
Den blev så hyllad av publik och kritiker och var en allmän favorit förra året, men jag tycker den funkar halvvägs som komedi och halvvägs som drama. Trevlig många gånger och stundtals vill jag berömma den för sin vilja att inte vara så sentimental, men då hoppar den ner i sentimentalgropen och doppar sig ändå och jag får stå där kluven med brallorna nere utan att veta om jag ska skratta eller gråta (och där uttryckte jag mig visuellt någon gång för mycket kände jag).

Att den var med i snacket om en manusnominering till Oscarsgalan kändes på tok för överhyllande för min del. Nu är det inte så att jag ogillar Bridesmaids, men så nyskapande är den inte. Det har svallat någon slags Baksmällan-våg som fått inte bra komedier att hyllas ett par snäpp över sin gräns och jag vill se något mer originellt kul innan jag blåser fanfarer på riktigt.

3. The Ides of March (regi George Clooney)
Det är filmer med ämnen och tyngd som den här som jag verkligen ser fram emot och uppmuntrar från hjärtat. George Clooney må vara en lustigkurre, men hans kärlek för politik och viktiga frågor gör honom också till en intressant regissör.

Så mycket potential på pappret. Så mycket potential på skådespelaruppsättningen (Ryan Gosling, Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Evan Rachel Wood, George Clooney, Marisa Tomei). Tyvärr kommer det inte mycket energi från någon del när filmen gräver ner sig under det första lagret av potential. En viss spänning byggs upp men sedan vevar fötterna på i tom luft och tröttnar halvägs med mig hängandes efter. Tyvärr.

2. Sucker Punch (regi Zack Snyder)
Visuellt sett mycket snyggt och med ganska bra soundtrack, men handlingen känns som en smått primitivt ihopsnickrad efterhandskonstruktion för att få visa allt det snygga. Budskapet är mycket skevt och jag vill beskriva handlingen som Gökboet/Shutter Island för mansgrisiga dator- och animénördar. Jag tror inte många har tänkt efter vad gäller just det perversa budskapet som filmen genom sitt konstiga koncept ger, men jag måste få min chans att såga det då det är så tråkigt när det kommer från en så lovande regissör som Zack Snyder (Dawn of the Dead, 300, Watchmen). Mitt råd till honom är; Använd din visuella briljans till bättre manus för i h-e!!

Sucker Punch tar formen som en otecknad animé eller manga med de klyschiga fördomar som brukar kunna dyka upp i den världen. Unga skolflickor med korta kjolar slåss med dödliga vapen mot fantasimonster för att klara vardagen på ett sinnessjukhus för just unga skolflickor med korta kjolar. De överordnade är män med dregel runt munnen och tjejerna är oskyldiga små underklädesvarelser med en och annan räv bakom korsetten. Just poängen med att visa alla actionscener i form av tjejer som likt terminators genomgår tv-spelsbanor i både Nangijala och på Mars som en symbolisk fantasi för de lätttklädda strippdanserna som tjejerna tvingas göra som behandling är ett skevt koncept i sig.

Att sedan se hur huvudrollen (spelad av Emily Browning) blir uppmuntrad och bekräftad av sin sexdans och genom detta bygger upp självförtroendet är provocerande skevt och rent ut sagt löjligt. Och det är filmens grej.

Var det en man som hade gjort filmen? Jaha ja, det förklarar ju saken. Vi vill ju inte vara mer intelligenta än så här.

1. The Hangover: part II
Jag gillade inte den första Baksmällan heller och tyckte den var extremt överskattad. Jag förstår inte varför en hel del människor hoppades på en manusnominering på Oscarsgalan för filmen då det inte finns något med den som är originellt.

Och här lägger jag upp bollen för uppföljaren. En ännu sämre kopia in i minsta sketen beståndsdel av föregångaren, bortsett att humorn har bytts ut mot tung, osmaklig tragikomik som får mig att må sämre och sämre för varje minut. Zach Galiafanakis är den enda ljuspunkten i filmen och han lyckas få mig att stundtals skratta åt tragedin. Det är kul att alla andra suger och andas ”pengahora” medan han lyser av kreativitet, då han var den som lät mest skeptisk till en uppföljare.

Baksmällan 2 är den filmiska motsvarigheten till en verklig maksmälla och i den finns det inget att skratta åt utan bara huvudvärk, spysmak och trötthet.

Annonser

11 thoughts on “2011 års största filmbesvikelser”

  1. Intressant och rolig lista. nr 2 gillade jag och Carnage har jag stora förväntningar på. Resten kan kvitta om jag inte sett eländet. Vilket jag tyvärr gjort: Nämligen 1, 2, 6 och sju.

    1. Ja, jag tycker definitivt du ska se Carnage för den verkar splittra tittare lite, och jag tror jag kan vänja mig mer med den vid nästa titt och kanske ångra att jag tog med den här, men jag tycker ändå den är lite krystad ibland. Den gör det ju inte lätt för sig när ingen karaktär är någon man ska identifiera sig helhjärtat med, utan den tar ju fram våra dåliga sidor och det ska den ha credd för.

      Du gillade Sucker Punch alltså? Får gå in och läsa din recension då, för som sagt föll den ju inte mig i smaken direkt, även om den åtminstone var snygg i flera bemärkelser.

    2. Tycker nog du kan ta dig ann The Ides of March också för övrigt, för jag ville gilla den mer och även den kanske kan stiga vid en andra titt för mig, men den ger ju högre förväntningar än vad resultatet blir och då hade jag ändå hört en del ljummet om den innan jag såg den.

  2. Vilken lista! Hahaha. Ååååå vad roligt 🙂

    Jag har sett Beastly. Det var inte så kul. (http://www.fiffisfilmtajm.se/beastly/)
    Jag har sett Scream 4. Det var inte heller så kul. (http://www.fiffisfilmtajm.se/scream-4/)
    Den senaste piratfilmen var även den en solklar etta för mig (http://www.fiffisfilmtajm.se/pirates-of-the-caribbean-1-4/) Däremot gillade jag Ides of March, Baksmällan och Bridesmaids.

    Men den film jag MÅSTE se efter att ha läst din lista är Sucker punch. Jag har undvikit den (av massor med anledningar) men eftersom jag fått en Emily Browning-boost efter Sleeping beauty och verkligen gillar din genusfrågeinfluerade text om filmen så ligger den nu på min hyrlista hos Lovefilm De´ru!

    1. Kul att du tyckte om listan! 🙂

      Kul också att jag fick dig till att vilja se Sucker Punch genom att såga filmen – det är en merit i sig. 😀 Sleeping Beauty gillade jag som sagt och den hade det där lilla extra som gör att man inte glömmer filmen i första taget. Jag tänkte också tillägga i texten att Sleeping Beauty är den mer realistiska versionen av Sucker Punch och även om Sleeping Beauty inte är lika lättsedd så är det en mer intelligent handling som tar upp lite liknande teman. Se och lär där, Zack Snyder.

      Vill man ha en ”destruktiva tjejer”-filmkväll med efterföljande diskussion så är Sucker Punch och Sleeping Beauty en utmärkt ”double feature”! 🙂

  3. Håller med de andra, kul lista. Det är väl kanske nackdelen med att hänga med i filmsnacket — man får lite för höga förväntningar? När det gäller Sucker Punch exempelvis upplever jag att den ”dog” ganska snabbt när folk väl hade börjat se den.

    1. Ja, det är ju den stora risken. Jag kan inte säga att jag någonsin räknar med att en film ska vara bra när jag ser den första gången – inte så mycket i alla fall. Jag är ganska bra på att hålla låga förväntningar och sedan gå loss med tyckandet först efter jag sett filmen, för det finns redan så mycket höga förväntningar i dagens omgivning hela tiden.

      Däremot har jag betydligt lättare att tro på folkmassan när de säger att en film är dålig och där kan jag ibland få äta upp min hatt när jag själv ser filmen. Låga förväntningar är dock alltid bättre för har man det kan man nästan alltid bli positivt överraskad, så det är väl lite min inställning 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s