Genre: Existentiellt drama
Regi: Terrence Malick
Manus: Terrence Malick
Längd: 138 min
Skådespelare: Brad Pitt, Hunter McCracken, Jessica Chastain, Sean Penn, Dalip Singh, Fiona Shaw, Joanna Going, Crystal Mantecon, Tamara Jolaine, Kari Matchett, Laramie Eppler, Tye Sheridan
Jack växer upp som en av tre bröder i en familj i mellanvästern. Modern är en känslig kvinna som står för kärlek och empati. Fadern, å andra sidan, försöker lära sina söner att i första hand tänka på sig själva. Föräldrarna kämpar för sina olika åsikter, och Jack står mitt emellan dem.
Terrence Malick lyckas både göra en film som är närgången och personlig på ett behagligt, drömskt vackert sätt samtidigt som den är storslagen med ett stundtals enormt omfattande perspektiv, som bokstavligt talat sträcker sig till universums födelse. Många har kritiserat filmen för dessa ”pretentioner” och att filmen ska vara ”svår att förstå”, men jag ser den som väldigt uppenbar berättarmässigt och sekvenserna med universums födelse är endast ett otroligt vackert upplägg för att få oss att ställa frågan ”Var i allt detta fanns Gud?”.
Hela filmens handling kretsar just kring vår relation till Gud i livets utveckling, livets uppfostran och om hans roll i våra liv egentligen spelar någon roll. Att filmen sedan är en av de visuellt sett vackraste jag sett är en upplevelse i sig. Många klagar på att skådespelarna skulle ha använts flitigare – främst Sean Penn som inte har många minuter i filmen. Någon som istället får glänsa rejält är filmens egentliga huvudperson – den äldste sonen i familjen (spelad av Hunter McCracken). En oscarsnominering vid den åldern hade varit extraordinärt men välförtjänt. Till och med den lilla bebisen är fenomenal! Och musiken – både Malicks utvalda och Alexandre Desplats nyskrivna, är magisk.
Det är (föga förvånande om man känner Malicks regi) ett speciellt ensembledrama där känslan och naturen står över enskilda personer. Men alla som har arbetat med Malick lär sig att det inte är rätt inställning att komma in med ett ego under inspelningen av hans filmer, då visionen är hans egen till det extrema och likt hur en sann poet använder bokstäver för att ge sin känsla till läsaren så använder Malick filmens alla element för att ge sin känsla till tittaren. Han vill enligt de som jobbat med honom att allt i hans filmer ska vara rörelsen av vattnet i en flod, som säger något om hans syn på livet. ”Pretention” säger vissa i ett försök att beskriva hans filmer. ”Filosofisk poesi” anser jag.
Att The Tree of Life jämförs med 2001 – A Space Odyssey är föga förvånande, då de stora existentiella frågorna som täcker hela universums utveckling driver båda filmerna. Just det enorma arbetet kring allt visuellt i filmen delar de också, för The Tree of Life är en av de visuellt snyggaste filmerna som någonsin gjorts. Någonsin. The Tree of Life känns inte felfri och inte heller lättbearbetad, men undviker man att bara kalla den ”pretentiös” och faktiskt börjar se budskapet så finns det mycket att reflektera över i denna mycket vågade, visionära film.
Och någonstans släppte en sten modell tyngre för regissör/auteur Terrence Malick, eftersom han redan har fyra nya filmer på gång efter att tidigare endast gjort fem filmer på över 40 år.
Allt ovanstående, gudomligt foto och att budskapet inte hamras in i tittaren med en bibel utan med öppet sinne och att Terrence Malick vågar gå sin egen väg
Visst hade jag velat sett Sean Penn agera lite mer och skönheten i att sväva ovanför karaktärerna – poetiskt och bokstavligt, är stundtals ovant då man förväntar sig känslorna öga mot öga med karaktären
Absurd Cinema 
Gött. Denna film har fått ta en hel del skit bland filmbloggare.
Ja, ju mer jag läst har jag förstått att vågen har tippat över rejält när det gäller missnöjet med filmen, men det finns så många riktigt bra filmer som ger så extremt mycket mindre än vad The Tree of Life gör – för mig personligen i alla fall och många av dem jag brukar lyssna på, så olika personer ser olika saker givetvis.
The Tree of Life och Drive står i en klass för sig 2011, men The Tree of Life är den film av de två som kommer klara ”the test of time” bäst. Jag kan se hur jag kan tycka att Drive känns daterad rent tekniskt men har betydligt svårare att se det med The Tre of Life.
Håller med. Jag blev omåttligt fascinerad av The tree of life. Mest inför dess magnifika pretentioner. Det var häftigt att den var så ”stor”. Jag måste nog dock se om den för att beröras lika personligt som jag tror att du och andra berörts.
Ja, jag berördes helt klart av den, men ändå fanns det ju en känsla av att jag kunde ha berörts ännu mer just för att filmen är så överväldigande på alla plan. Jag berördes mer av den än av många andra toppfilmer, men just för att den här känns maffigare så finns ändå känslan av att den kunde smälla på ännu mer med tragedier eller liknande för att inte missa någon tittare. Men jag berördes verkligen!
Jag var en av dom filmbloggarna som sågade den här filmen allra mest ( mig veterligen) och visst kallade jag sen pretentiös, bland annat. Det budskapet du skriver om, det som du önskar att de som avfärdar filmen som just pretentiös borde se, det skulle jag mer än gärna både se och skriva om OM jag hade uppfattat det och förstått det. Jag greppade helt enkelt inte filmen, ingenting med den alls egentligen. Det handlar inte om att inte vilja, det handlar om att inte kunna 😉
Ja, jag förstår, även om jag uttryckte det ganska plumpt genom att säga att det var så enkelt som att vilja eller inte vilja se. Skrev typ en hel uppsats om det där ungefär i kommentarsfältet på ett av Pladds inlägg i hans blogg, vilket tyngde ner hans blogg tillräckligt för att jag ska betynga även dig med det här, men jag kan ju länka till det. 😀
Tack. Intressant läsning 🙂