Drive (2011)

Genre: Thriller
Regi: Nicolas Winding Refn
Manus: Hossein Amini (efter romanen av James Sallis)
Längd: 100 min
Skådespelare: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Bryan Cranston, Albert Brooks, Oscar Isaac, Christina Hendricks, Ron Perlman

En tystlåten stuntbilförare i Hollywood extraknäcker som flyktbilförare men upptäcker att han blivit lurad in i en fälla av den undre världen.

Stilistisk, emotionell, brutal, vacker, långsam, spännande, ordlös, hisnande, mörk, bländande, klyschig, originell. Så många ord kan beskriva den här filmen så bra men ingen greppar riktigt det där speciella som så många – inklusive mig, förälskat sig i. Djup meditation som plötsligt övergår i brutalitet – en imitation av verkligheten. Ryan Goslings rådjursögon mitt i allt blod.

Den bygger upp känslan av att filmens universum – de mer ordinära delarna av Los Angeles, har en själ och en historia som harmoniserar fullständigt med karaktärernas känslor. Tankarna går givetivs till andra odödliga L.A-skildringar som Michael Manns Heat och Collateral, David Lynchs drömska Mulholland Drive och 80-talsklassikern Risky Business, även om den sistnämnda utspelar sig i Chicagos liknande förorter.

Och musiken sen. Filmens mixtape tillsammans med originalmusiken av Cliff Martinez för verkligen tankarna till ambient-gruppen Tangerine Dream (som gjorde filmmusiken till just Risky Business och Michael Manns Thief), med en uppdaterad prägel från det bästa vad gäller fransk electro house. Kavinskys ”Nightcall” är förra årets låt alla kategorier och får mig att tveklöst sväva in i den neonlysande 80-talsfantasin för varje hjärtslag. Drive är ett lysande exempel på att bild gör att en film syns, men att ljud gör att den känns. Och danske stilregissören Nicolas Winding Refn (Pusher, Fear X, Bronson) har verkligen, verkligen hittat ett recept för det.

Den fenomenale huvudrollen Ryan Gosling plockade i sin tur isär en Chevrolet ‘1973 Chevelle och byggde sedan ihop den igen, för att bli ett med bilen som hans moderna ”the man with no name”-inkarnation kör. Att Nicolas Winding Refn sedan inte ens har ett körkort är intressant med tanke på filmens passion för driver-kulturen.

Redan när Drive kom i höstas nämndes den som en modern kultklassiker och när en film som kommer underifrån påverkar filmtrender, musiktrender, klädtrender och mer därtill helt outräknat så är det svårt att ifrågasätta den stämpeln.

Winding Refn har med fingertoppsbriljans gjort en dussinfilm till en mörkt meditativ höjdarrulle och Ryan Goslings karaktär ”is the reference for cool”.


Originaliteten, atmosfären, musiken, ljudbilden, retrokänslan, samtliga skådespelare, viljan att inte ha bråttom och det realistiska budskapet om vad brottslighet ger

Ingenting, än så länge

Annonser

7 thoughts on “Drive (2011)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s