All Good Things (2010)

Genre: Verklighetsdrama, Relationsdrama, Krönika
Regi: Andrew Jarecki
Manus: Marcus Hinchey, Andrew Jarecki
Längd: 101 min
Skådespelare: Kirsten Dunst, Ryan Gosling, Frank Langella, Kristen Wiig, Philip Baker Hall, Michael Esper, Lily Rabe

David är son i en extremt förmögen familj som sysslar med fastigheter. Han träffar en dag Katie som kommer från väldigt enkla förhållanden. De gifter sig och bestämmer sig för att flytta till Vermonts landsbygd. Men Davids far lyckas till slut locka tillbaks honom till familjeföretaget i New York. Katie beslutar sig då för att ta tag i sina studier och deras äktenskap börjar nu knaka ordentligt i fogarna. David blir alltmer labil och snart måste Katie överväga att fly sitt eget äktenskap för att inte falla ner i en spiral av stagnerade drömmar.

Jag såg den här filmen för två dagar sedan som en del i ett litet Ryan Gosling-tema. Filmens mystiska handling tilltalade mig mycket, då goda karaktärer med ett mörkt förflutet väcker mitt engagemang. Dessutom är det regissören Andrew Jareckis första fiktionsfilm, efter att ha golvat mig med en av de – i mitt tycke, bästa dokumentärerna genom tiderna, Capturing The Friedmans (2003).

Filmen utspelar sig till en början i 70-talsmiljö, med en bleckmörk underton och de som börjar tänka på David Finchers Zodiak (2007) ser nog skaparnas förgrundsmall för denna film. Tankarna förs dock nästan ännu mer till Brian De Palma, även om den här filmen känns lite för konventionell i det visuella arbetet. Det hämmar dock knappast, för All Good Things har mer att ge än så.

Båda huvudrollerna, Kirsten Dunst (Virgin Suicides, Spider-Man, Marie Antoinette) och Ryan Gosling (The Notebook, Half Nelson, Drive) golvar mig direkt från första scenen tillsammans och kemin de har väcker stort hopp på filmen. En scen med bägge två på en balkong är extremt bra skådespeleri och berör mig mycket djupt. Filmen är värd att se för endast dessa små stunder.

Första halvan är den som är filmens absoluta styrka, då Dunsts och Goslings relation får mer plats, och 70/80-talsmiljön är väldigt välkonstruerad i klädval och ton på miljöerna. Veteranen Frank Langella (Frost/Nixon, The Ninth Gate) vet bättre än de flesta hur man spelar en genomkall, känslodödande gammal gubbe och gör det mer än stabilt i rollen som Goslings frånvarande far. Dunst är dock filmens utropstecken! Hon levererar rakt igenom och möjligen bortsett från Melancholia har jag aldrig sett henne så här bra. En sak är säker, hon förtjänar mer beröm för den här filmen definitivt!

Gosling är under majoriteten av filmen lysande, men under senare delen tappar han vad jag kan se engagemanget för rollen känns det som. Han känns på tok för ung i sin kroppshållning, enligt mig. Gosling och regissör Jarecki blev tydligen osams under filmens gång, vilket kanske kan vara en del av orsaken. I vilket fall ville inte Gosling ställa upp på promotion för filmen efteråt. Han hyllade Kirsten Dunsts insats men ville inte nämna något om sin egna prestation.

Filmen bygger alltså upp någonting lovande, men när fokuset försvinner från huvudkaraktärernas komplicerade men mycket realistiska kärleksrelation så försvinner den mest intressanta nerven med filmen. En annan gammal räv, Philip Baker Hall (Magnolia) dyker upp i filmen och ger den en gnutta liv, men det räcker ändå inte rent handlingsmässigt. Musiken i filmen känns intressant i sina stunder, men många gånger felplacerad då tempofylld spänningsuppbyggnad smattrar igång när underliggande atmosfär kunde ha varit ännu mer effektivt. Är det Jareckis ovana med fiktionell film som är problemet, tro?

Storyn baseras givetvis på verkliga händelser och likt Capturing The Friedmans är det vad karaktärerna döljer under det rentvättade samvetets svårtolkade yta som är kärnan, men ändå förlorar filmen sin verklighetskänsla rent känslomässigt för mig. Att filmen sedan avslutas utan att knyta ihop allting går ju att skylla på den verkliga utveckling som allt baseras på, men i en fiktionsfilm blir det ett större antiklimax än om Jarecki helt och hållet hade valt att göra en spekulerande dokumentär.

Filmen hade något på gång med idel bra skådespeleri, men tyvärr hann ljuset brinna ut lite för tidigt.

5/10

Fotnot: Denna recension har publicerats tidigare men på grund av bloggstrul gick den tydligen upp i rök så här är den igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s