Oscarsgalan är över för den här gången. Billy Crystal var tillbaka och det med ett fint intro, ett rent tekniskt drivet och fint signatursångnummer och ingav sköna vibbar. Han levererade på ett avslappnat sätt och ingav en trygghetskänsla under en stressad sändning.
Galan uppfyllde intentionen om att pressa schemat för att ligga under tre timmar (standard har varit en bit under fyra timmar). Helhetsintrycket är att tiden var lagom för en engagerad men trött person som sitter och kollar under småtimmarna, men känslan blev ändå att de stressade på sändningen för mycket under tacktalen och att det märktes att vinnare hade svårt att koncentrera sig när talen pressades att ligga under 45 sekunder. Ironiskt nog blev Octavia Spencers tal desto mer känslofyllt och laddat när hon snabbt rabblade upp alla hon ville tacka, men man tycker ju att alla ska få säga sitt eller åtminstone visa lite känsla.
Cirque De Soleils mellannummer var fantastisk underhållning som nästan fick mig att sätta hjärtat i halsgropen och något jag gärna kommer gå tillbaka och återse i repris. Några fler godbitar var Morgan Freemans extremt avslappnade öppningspresentation (den killen föddes utan nerver!), Meryl Streeps självdistans och Chris Rocks dealerinsats. Framför allt tyckte jag att Christopher Plummers tal var bäst – ett av mina favoriter de senaste åren, och ett fint ögonblick.
Jag tycker att det fattades några fler positiva överraskningar. Sasha Baron Cohens askning skedde ju redan på röda mattan och att ”Bästa foto” inte gick till The Tree of Life var en överraskning med dåliga vibbar, även om jag respekterar Robert Richardson oerhört och han är en av de absolut största. Det kunde gått och väl ha klämts in ett humornummer ytterligare, i integration med publiken då det är klart mest uppfriskande, men annars var det en bra gala, klart bättre innehållsmässigt än de senaste tack vare Crystal.
Även om jag gärna ser nya, spännande kort har jag inget emot att fortsätta med Billy Crystal även nästa år, men i vilket fall är det fastslaget att en ensam oscarsvärd är mycket bättre än två som måste interagera med varann hela tiden.
Något av årets oscarshöjdpunkt för min del kom i podcasten Oscar, Oscar with Jason O’Brien, när filmkritikern Dean Treadways ringde in i spetember förra året för att berätta sitt modiga påstående om att The Artist skulle vinna bland annat ”Bästa film”, ”Bästa manliga huvudroll” och ”Bästa regi” – något som programvärdarna Jason O’Brien och Jamey Duvall hånskrattade åt då och blev oscarracets samtalsämne ett antal månader senare. Något Jason fått äta upp nu efter galan.
Min tippning av oscarsgalan blev precis som för många andra ganska framgångsrik. Jag gissade rätt på 18 av de 24 priserna vilket jag tror är lika som förra året. Jag trodde att The Artist och Hugo skulle stå som delade vinnare men att The Artist skulle ta de tyngsta priserna och min gissning på fyra oscars var blev i verkligheten fem oscars vardera. Jag gissade i alla fall helt rätt i de tyngsta kategorierna och är glad att jag höll fast vid Meryl Streep som en av vinnarna.
Nu tar ju den naturliga tomheten över när årets ketchupeffekt av filmhöjdpunkter är slut, men även jag har som tur är mekanismen som säger åt mig att se in i framtiden. Härnäst tänkte jag presentera topplistan över mina personliga favoritfilmer, samt ett inlägg med mitt eget prisregn över de filmer jag sett – en prisgala utan röda mattan och med mig som enväldig jury och värd.
Det är mycket arbete som läggs ner på mina priser (helt i onödan kan man tycka), men se det som ytterligare ett avslut och en förutsättning för att börja om på ny kula. Fortsättning följer!
Absurd Cinema 