Snyftare i romantik #4: Fucking Åmål (1998)

Grundkriterium:Jag ska ha blivit tårögd av filmen ett flertal gånger per visning. Alltså inte filmer med endast en eller ett par riktigt känslosamma scener, utan riktiga magslag av kärlek, godhet, lycka eller sorg.

Genre: Tonårsdrama, Romantik
Regi: Lukas Moodysson
Manus: Lukas Moodysson
Längd: 89 min
Skådespelare: Rebecka Liljeberg, Alexandra Dahlström, Erica Carlson, Ralph Carlsson, Mathias Rust, Stefan Hörberg, Maria Hedborg

Elin har hånglat med ungefär 70.000 killar, och tycker allt är tråkigt. Hon längtar efter att något ska hända. Jessica är tillsammans med Markus, som tycker att han är tuffast i hela Åmål. Johan är Markus bästa kompis och han är kär i Elin, men hon tycker han är töntig eftersom han kör moppe trots att han går på gymnasiet. Agnes är ensammast i hela världen, och hon är så förälskad i en viss person att hjärtat nästan går sönder.

Jag älskar Lukas Moodysson och hans idéer om publikfrieri kontra kompromisslöshet mot publiken. Han erkänner öppenhjärtigt att han gjorde Fucking Åmål för att den kunde charma finansiärer och publik att ge honom större frihet för mer utmanande projekt (vilket han ju minst sagt höll).

Det tar dock inte ifrån Fucking Åmål det minsta credit, för han skrev den ur sin ungdoms egna hjärta och frälste hundratusentals ungdomshjärtan som kunde känna igen sig i den komplicerade kärleken, det inkräktande utanförskapet, mobbarnas brist på respekt, frustrationen över att känna sig annorlunda – och att inte ha någon som förstod vad det betydde. Hur allt fick en revansch när två flickor gick ihop och sa ifrån genom att visa att vänner inte är något man får genom popularitet, och att kärlek inte har någonting med kön att göra så länge man vågar lita på sitt hjärta.

Filmen är inte centrerad vid ett lesbiskt tema. Vardagsrealismen som Fucking Åmål skildrar känner nog de flesta igen sig i. Moodysson förstår konsten i att presentera vardagliga ungdomsproblem med en vardaglig ton för att vi tittare inte ska missa kärnan och verkligen identifiera oss i någon av karaktärernas situation. Filmen verkar i princip ”streetcastad” från Moodyssons sida, då ungdomarna inte spelar så långt ifrån deras verkiga karaktärer att döma av intervjuer.

Rebecka Liljeberg (Sunes Jul) som Agnes och Alexandra Dahlström (Fröken Sverige, Tomten är far till alla barnen) som Elin blåser bort motståndet vad gäller spontant briljant ungdomsskådespeleri och kemin dem emellan är rörande. Att de fick dela på en Guldbagge som ”Bästa kvinnliga huvudroll” låter fullständigt logiskt.

Men filmen är mer än bara Agnes och Elins relation. Speciellt porträtteringen av den snälle men osäkre moppepojken Johan Hult (spelad av Mathias Rust) är rörande och tillför en dimension i intrigen som även gör grundstoryn mer intressant än det övriga i genren. Vissa vill säkert säga att den tappat i kvalitet genom årens lopp, men jämför den med en ungdomsskildring från Hollywood och du inser hur fräscht det kan vara att inte bagatellisera och sexualisera tonåren. Dessutom är det den mest pricksäkra 90-talsskildringen jag sett rent visuellt.

Filmens innehåll har som med så mycket annat berört mig mer desto äldre – och förhoppningsvis klokare, jag blivit med åldern. För jag är inte samma person nu som när Fucking Åmål kom. Då var det en rolig, pinsam ungdomsfilm med en förbjuden titel som jag inte vågade säga högt. Jag och mina tremänningar satt och skrattade tillsammans åt de olika karaktärerna i filmen. Nu sitter jag och gråter när Agnes pappa försöker trösta henne, eller när Agnes och Elin vandrar på en bro över en väg som leder långt bort, där de förstår att de är rätt så lika ändå, trots den ena inte har några kompisar och den andra är den mest populära i klassen.

Broder Daniels bidragande, fantastiska musik och filmen i sig har också en stor likhet. Innehållet är egentligen världens mest simpla rader baserade på tiden mellan liten och stor, men kraften den ger till de som låter sig beröras är starkare än vad en utomstående kan föreställa sig. Stunder av ensamhet kan övervinnas och till och med liv kan räddas.

Varken förr eller senare har en svensk ungdomsfilm varit så nyttig för tonåren, hyllad av kritiker och analyserad som studieexempel på universiteten – och det var bara början för Lukas Moodysson.

9/10

Filmens snyftarögonblick:
Jag blir smärtsamt berörd när Agnes inser att hon var naiv nog att tro på föräldrarnas förhoppningar om en födelsedagsfest. Scenen mellan henne och pappan är så verklig och tar upp föräldrars svårighet att hjälpa sina barn i tonårens komplicerade ögonblick, trots att de menar väl.

Annonser

One thought on “Snyftare i romantik #4: Fucking Åmål (1998)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s