Snyftare i romantik #5: Brokeback Mountain (2005)

Grundkriterium: Jag ska ha blivit tårögd av filmen ett flertal gånger per visning. Alltså inte filmer med endast en eller ett par riktigt känslosamma scener, utan riktiga magslag av kärlek, godhet, lycka eller sorg.

Genre: Romantik, Relationsdrama
Regi: Ang Lee
Manus: Larry McMurtry, Diana Ossana
Längd: 134 min
Skådespelare: Heath Ledger, Jake Gyllenhaal, Michelle Williams, Anne Hathaway, Randy Quaid, Scott Michael Campbell, Graham Beckel, Linda Cardellini, Anna Faris, David Harbour, Kate Mara, Roberta Maxwell, Peter McRobbie

Signal, Wyoming, sommaren 1963. En tidig morgon möts två unga män, Ennis Del Mar och Jack Twist, utanför den lokale ranchägaren Joe Aguirres kontor. De söker båda ett tillfälligt jobb vilket består i att vakta en fårhjord uppe i det vilda Brokeback Mountain. När sommaren är över har hela deras tillvaro förändrats dramatiskt och livslånga band har knutits.

Taiwanesiske Ang Lee (Crouching Tiger, Hidden Dragon, Snow Storm) har näst intill nischat sig som en mästerregissör på att skildra USA och dess kultur. Att hans visuella konstnärskap, känslosinne och personliga uttryck till största del har verkat i ”det stora landet i väst” beror på att han utbildade sig där och sedermera tilläts börja yrkeskarriären i landet.

Det är svårt att tro att en taiwanes skulle ha regisserat ett sådant här amerikanskt kulturellt, tabubelagt relationsdrama som skildrar den sanna förälskelsen mellan ett manligt gaypar i 60-talets västra countryområden, men samtidigt är det logiskt att det är just en icke-amerikan med ögon från ett utomstående perspektiv som vågar göra det.

I de flesta bekantskapskretser jag rört mig har filmen haft ett dåligt rykte just på grund av att den bagatelliseras som ”en fikusfilm med bögcowboys som har sex med varandra”, vilket är sorgligt då det är en mycket seriös film om relationer och inte en demonstration i ohämmat gaysex för provokationssyfte. Ni homofober som känner igen er behöver inte sluta läsa här, om ni nu inte vill fortsätta att missa poängen.

Heath Ledger och Jake Gyllenhaal var före denna film gjordes mycket omtyckta och begåvade, unga skådespelare med en mycket lovande framtid. Denna film var en utmaning och ett styrkebevis på att de tog sitt yrke på största allvar, men något som verkligen inte ska glömmas bort är de minst lika begåvade kvinnliga motspelerskorna, Michelle Williams och Anne Hathaway. De spelar männens fästmöer som blir försatta i en totalt oförutsedd sits när sanningen börjar flyta upp inför ett homofientligt samhälle.

Filmen bjuder alltså på fyra ordentligt starka prestationer som inte tar ut varandra vilket är mitt i prick och ganska ovanligt. Det är kort och gott svårt att säga vem som egentligen är bäst. Att Heath Ledger och motspelerskan Michelle Williams blev förälskade under inspelningen av denna film och att Ledger inte finns kvar efter dödsincidenten 2008 ger ytterligare ett lager av svårtuggade känslor till filmen.

När jag såg filmen för första gången var det under ogynnsamma förhållanden. En visuellt storslagen film med breda landskap och idylliska drömmiljöer ska inte ses på en 7-tums, bärbar dvd-skärm vid ett köksbord vilket jag gjorde, men ändå satt jag där och tjocknade som en svamp i maggropen av alla väldiga livsbeslut som den omöjliga kärlekshistorien innebar.

Filmens fantastiska sammansättning av amerikansk, miljötypisk musik ger en svår känsla av både enorm passion och stundande katastrof. Karaktärerna tvingades att välja mellan att leva i lögn eller att konfrontera deras känslor med sina liv på spel – den som inte kan beröras av något så fruktansvärt måste ifrågasätta deras känsloregister ordentligt!

Och trots de ofrånkomliga protesterna filmen fick är den ändå en av de tio mest framgångsrika kärleksfilmerna på bio, vilket visar att vi kommit betydligt längre i vår acceptans för alternativa sexuella förhållanden än den tiden som huvudkaraktärerna Jack och Ennis levde i.

8/10

Filmens snyftarögonblick:
Filmen är mer en ihållig skur av känslor snarare än de riktigt gripande ögonblicken, men det här är en scen med slitande vemod då det homosexuella huvudrollerna konfronterar faktumet att de inte kan vara tillsammans. Smärtsamt skådespel där Ledgers sammanbitna karaktär brister. En fantastisk uppvisning i hur kärlek är något rakt igenom själsligt och inte en simpel, sexuell dragning.

Annonser

2 thoughts on “Snyftare i romantik #5: Brokeback Mountain (2005)”

  1. Håller med om det mesta du skriver. Strålande skådespelarinsatser och en film att fundera på. Jag undrar lite om homotemat gör att det universella kärlekstemat blir än mer uttalat om du förstår vad jag menar. Det blir liksom mer universellt än fysiskt/kroppsligt. Nu tänker jag politiskt inkorrekt här. Men jag har sett det skrivas i många recensioner. Men som du säger, de allra flesta såg det som en kärleksfilm istället för att börja klaga på homotemat. Vilket visar att vi kommit en bit på vägen som du skriver.

    1. Ja, jag tycker verkligen att filmen inte räds att visa manlig homokärlek rent fysiskt även om fördomsfulla personer har överdrivit filmen oerhört. Och absolut visar filmen dels med homotemat men ännu mer med den extremt bindande, långvariga förälskelsen att kärlek är något mer universiellt än fysiskt kontakt och sexuell lust.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s