Chaos Cinema – bra eller dåligt?

Filmkritikern Roger Ebert länkade denna ”video essay” på Facebook och jag var tvungen att göra ett inlägg om den för att sprida den vidare.

Fallet som Mattias Stork tar upp handlar om den välkända utvecklingen av film och speciellt genren action. Det vill säga användandet av skakig handkamera eller över huvud taget skakig kamera för att få upp pulsen i actionfilmer, samt den allt rappare klippningen, vilket vid dominerande användning resulterar i en känsla av kaos, eller ”Chaos Cinema”.

Utvecklingen började ta fart redan i och med musikvideons intåg och den så kallade MTV-klippningen (vilket innebär snabba klipp och korta sekvenser som varar i ett fåtal sekunder) blev mer och mer standard även i långfilm. Utnyttjandet av dessa effekter har framförallt eskalerat och blivit ett standardgrepp under 2000-talet efter att actionfilmer som Fast and the Furious-trilogin, Bourne-trilogin och Michael Bays filmer som Transformers har rönt framgångar – alla dessa filmer som kan räknas till den så kallade Chaos Cinema-skaran, bland många andra.

Chaos Cinema Part 1 from Matthias Stork on Vimeo.

Chaos Cinema Part 2 from Matthias Stork on Vimeo.

Jag ställer mig på samma sida som Stork i den här debatten, så till vida att jag tycker att Chaos Cinema-tekniken överanvänds. Jag är inte alls emot skakig kamera och snabba klipp – tvärtom så är det en väldigt effektiv teknik att skapa oreda, osäkerhet, rädsla och hypnos, men precis som Stork säger så överanvänds tekniken och fyller scen efter scen så att hela filmen blir en väldigt rörig upplevelse utan toppar eller dalar i actionsekvenserna, istället för att utnyttja effekten i nyckelsekvenser och på så vis låta kontrasten förhöja effekten när den väl sker. Stork har också en mycket sann poäng i att ljudet i film har förbättrats kraftigt de senaste åren mycket just eftersom just ljudet i Chaos Cinema-action får det bärande ansvaret att berätta för tittaren vad som egentligen händer.

Den intressanta frågan som denna essä väcker är hur actiongenren kommer utvecklas vidare? Har vi nåt en topp som nu kommer lugna ner sig och återgå till mellanläget som jag anser låg någon gång i slutet av 80-talet, eller vad kan hända? Chansen att vi kommer se action som den var förr är nog i bred grad liten, då det gjordes gastkramande biljaktsfilmer som Bullit och Gone in 60 Seconds (originalet, som så riktigt påpekas i Death Proof) och vackra skjutrullar som Hard-boiled, där kameran i stor grad ligger kvar så länge som den klarar av för att ge oss tittare en så klar och autentisk resa som möjligt.

Visst finns det filmskapare som vill försöka bryta konventionerna både nu och i framtiden, men det är desto svårare att bryta trenden.

Annonser

6 thoughts on “Chaos Cinema – bra eller dåligt?”

  1. Tackar för vidarebefordrandet, jäkligt intressant!

    Personligen vet jag inte riktigt var jag står faktiskt. Mitt i mellan någonstans. Vill ju såklart säga att det var bättre förr, men inser ju att jag någonstans skulle ljuga för mig själv om jag sa det. Eller ja, klart – just överanvändandet av tekniken är ju såklart tröttsam och att se en film som enbart består av MTV-hets är ju ganska tråkigt. Men samtidigt så vet jag ju att jag satt som på nålar framför Tony Scotts Unstoppable för bara några veckor sedan.

    Men det är klart, jag föredrar ju någonstans den klassiska actionfilmen framför den nya och alla favoriterna är ju daterade till i alla fall 90-tal. Och tycker ju någonstans synd om dagens kids som inte får ta del av action enligt den gamla skolan och som mer eller mindre garvar åt en när man slänger på Die Hard eller Speed.

    Sen kommer jag ju på mig själv lysa upp fullständigt när skjutscenen ur Hard-boiled rullas i videon, så jo – det var nog fan bättre för ändå. 🙂

  2. Jag hatar shaky camera och snabba klipp 9 gånger av 10, stör mig något så otroligt och det är väldigt få gånger det funkar. Action borde vara som den var på 80-talet, dvs helt jävla underbar, där man faktiskt såg vad som hände. The Expendables förstördes pga detta fenomen. Man tar inte in en massa actionikoner från den goda tiden (bortsett från Statham som alltid sugit) och sedan gör filmen till en vanlig jävla actionfilm från 2000-talet som man tröttnat på sedan länge.

  3. Och jag kan sträcka mig till 5-6 gånger av 10. Jag tycker tex det fungerar riktigt bra i Crank-filmerna. Snabbt, hetsigt och rörigt – vilket passar de filmerna perfekt.

    Sen är Bigelows The Hurt Locker även det ett lysande exempel på effektivt användande, när man ska förmedla den där dokumentära känslan. Så ja, finns många filmer då jag tycker det fungerar.

  4. Jag tycker som sagt att det är ett effektivt sätt att förmedla känslan av kaos och brist på kontroll i en film. Många filmer som använder det konstant genom hela filmen är bra mycket tack vare det greppet då det ger en intensiv känsla.

    Dock är det trots allt FÖR många filmer som använder detta grepp konstant och det gör det mer och mer tröttsamt och till slut kan jag (som många andra) stänga av hjärnan för att jag inte orkar med en jämn, hög linje av intensivt tempo scen efter scen, film efter film, år efter år.

    The Hurt Locker är ett exempel där de ändå lyckas ge fina kontrastskillnader och mer balans trots en helhetsbild av adrenalin och action, för scenerna när Jeremy Renners karaktär befinner sig utanför stridsmiljön och får utrymme för eftertanke är mina personliga höjdpunkter från filmen.

    Många actionfilmer har dock inte mer att leverera än just action och då blir jag mer fascinerad av filmen om de lyckas med något oväntat i de scenerna. De flesta filmer använder skakig, intensiv action konstant (chaos cinema), men då det numera är standard så vill jag ha något oväntat för att actionscenerna ska lyfta sig över standarden.

    Jag blir mer till mig när någon väljer Sergio Leone/De Palma/Tarantino-vägen och berättar en scen med 5-10 minuters intensiv väntan och 5 sekunders action, än tvärtom. Detta just eftersom så få väljer att inte göra det, eller misslyckas med uppbyggnaden. Där krävs det verkligen intelligent filmskapande. 🙂

  5. Det känns som om alla sätter fingret på problemet — det är inte greppet i sig det är fel på utan det faktum att många använder det som en ren genväg. På samma sätt som allt slarvigt användande av enkla knep bara för att göra det lätt för sig är det väldigt lätt att som filmtittare bli less.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s