A Single Man (2009)

Genre: Drama
Regi: Tom Ford
Manus: Tom Ford, David Scearce (efter en bok av Christopher Isherwood)
Längd: 99 min

Filmen utspelar sig i Los Angeles 1962, under kulmen av Kubakrisen, och är berättelsen om George Falconer, en brittisk collegelärare som kämpar för att finna meningen med livet efter att Jim, hans partner sedan lång tid tillbaka, gått bort. George lever i det förflutna och har svårt att tro på framtiden och vi får följa honom under en dag i livet, en dag då möten och en serie händelser leder till att han måste bestämma sig för om han tycker att det faktiskt finns någon mening med livet.

Denna film av debutanten Tom Ford skulle jag ha sett för ett år sedan, inför Oscarsgalan där Colin Firth och Julianne Moore tippades få varsin nominering.  Nu blev det inte att jag såg den, men de fåtalet människor som såg den gav den varma toppbetyg och intresset för filmen kvarstod.

Filmen visar stundtals en fantasifull och medvetet hård klippning, vilket kan ses som onödigt av vissa men som åtminstone gjorde att jag förväntade mig något utöver det vanliga. Filmen är överhuvudtaget väldigt snygg och klinisk i sin torra skildring av 60-talets LA. Miljöerna känns ytterst handplockade och fotot är fantastiskt. Jag tycker också att Colin Firth påminner om en mer berest version av regissören Tomas Alfredson till utseendet, med sin strikta kostymklädsel och tjocka glasögon i typisk 60-talsstil. Filmen speglar huvudkaraktärens sinnesstämning galant med sitt långsamma, utdragna tempo och kvardröjande vid stillsamma situationer som verkligen får sin chans att sätta avtryck. 

Nu har jag dock målat upp A Single Man som en enormt stel och tråkig film, vilket det verkligen inte är. Insjunkandet av filmen må vara grått, men efter det slås jag av en varm kraft från Colin Firths huvudkaraktär och jag sjunker djupt drömsk in i det han upplever. Känslorna som förmedlas från hans innersta; den varma relationen till grannkvinnan (fantastiskt spelad av Julianne Moore), känslan av att ingen bryr sig lika mycket och att väldigt få saker ens spelar någon riktig roll, att ensam betrakta andras gemenskap.

Filmen sätter igång så mycket känslor inom mig att kopplingen till det moderna guldkornet Lost in Translation är befogat, då den på många sätt rör vid samma känslosträngar. Gillade du inte den filmen så är A Single Man nog inte samma sak för dig som för mig. Har du ”bögfobi” och känner dig hotad av filmer som behandlar homosexualitet så är det nog inte heller din kopp te även om du åtminstone borde smaka på den för att motvilligt komma till insikt. Det tycker jag är din plikt, för sällan kommer en film som lika kompromisslöst arbetar fram känslor man sällan får känna av i verkliga livet. Just därför är A Single Man en ovanligt bra film.

Och som George själv säger i filmen, i diskussionen om hur varje amerikan borde reagera när kärnvapenkriget väl bryter ut, men i undertexten antagligen anspelade lika mycket på situationen för världens alla homosexuellt lagda;

”Om det inte finns en värld där man tillåts vara känslosam så vill jag inte längre leva.”

9/10

Annonser

4 thoughts on “A Single Man (2009)”

  1. Har inte sett den, men ögnade igenom din recension och hamnade där i Lost in Translation-stycket. Läste det och beställde filmen direkt. 🙂

  2. En ren, klinisk och makalös snygg film. Märks att det är någon som har koll på stil som står bakom filmen. Efter både den här och årets King’s Speech har jag blivit imponerad på Colin Firths skådespelartalang. Förknippade honom tidigare mest till tillknäppta engelsmän (Mr. Darcy-typ).

    Fast jag känner ändå att filmen lämnar en viss tomhet efter sig. Hade faktiskt samma känsla efter Lost in Translation, så din jämförelse passar även in på min tankar kring filmen. En film väl värd att se i alla fall och framförallt på en stor duk, som jag fick tillfälle att göra via en filmklubb här i Halmstad.

    1. Ja, du har rätt i att man får en känsla av tomhet, men brukar gilla det då det ofast är då som filmen kommer närmast verkligheten. Lite av den där känslan att slutet inte stänger igen historien och man börjar fundera på vad som blir nästa steg, eller att slutet helt enkelt får en annan vändning än den självklara eller ”bästa”. En film som The Graduate och Lost in Translation är bra exempel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s