Martin (1977)

Genre: Vampyrdrama, Psykologisk rysare
Regi: George A. Romero
Manus: George A. Romero
Längd: 95 min

Martin är 17 år gammal och tror att han är en vampyr. Han har inga huggtänder men han dricker blod. Men är han verkligen en vampyr eller bara en seriemördare?

Det här var verkligen en udda upplevelse. George A. Romero – mannen som inventerade zombiegenren i och med Night of the Living Dead och dess efterföljare, gjorde där i mellan det här ”vampyrdramat”. Att kalla det vampyrfilm är dock att förenkla filmen, för huvudkaraktären Martin liknar mest en pojke med allvarliga problem då han känner ett sug efter att överfalla människor och dricka deras blod. Hans tillvägagångssätt är riktigt kusliga och det blir desto mer kusligt då John Amplas spelar karaktären så oskyldigt och äkta, på något sätt.

Han skildras som en ensam, ung pojke där blodtörsten vuxit sig starkare än den sexuella törsten, som han har desto mindre erfarenhet av. Han påstår att han är 84 år gammal, dessutom, och filmens tema är lite som om Twilight hade följt vampyren Edward Cullen om han hade gjort samma resa som huvudkaraktären Bella Swan gör. Martin är dock mycket mer verklighetstrogen och drar inga direkta kopplingar till sagor och magi, och Amplas är ingen ”perfekt” människa. Tråkigt att Amplas inte fick så många fler chanser inom skådespeleriet, för han visar definitivt en slags äkthet i sitt framträdande.

Romero spelade in filmen med mycket liten budget och de som deltog i filmen var till stor del hans bekanta. Allt är inspelat ”on location” och det var faktiskt märkbart – på ett positivt sätt, då interiörscenerna ofta kändes trånga. Romero blandar in vissa intressanta grepp i klippningen som ger filmen en speciell touch. Hade jag önskat filmen en upplyftning någonstans så hade det varit i musiken. Filmens musik (av Donald Rubinstein) är rörigt psykedelisk vissa stunder och melodiös på andra. Det hämmar upplevelsen för mig något.

Filmen är långsamt berättad – nästan onödigt långsam på sina ställen, men som helhet känns det som jag fick ut mer än jag förlorade på den. Martin känns inte som en vanlig b-film med gotiska inslag, utan känns viktig på något sätt. Den skildrar någonting i samhället – i nutid skulle parallellerna kunna dras till emokulturen. Romero speglade sina klassiska zombiefilmer till samhällsfenomen som Vietnamkriget och konsumtionsåldern, vilket 1900-talet mer och mer utvecklades till att bli. Martin är också en samhällsspegling och jag ser faktiskt värdet i det tydligare här än i hans andra filmer. Slutet av filmen, när eftertexterna rullat, ger mig rysningar.

De som gillar Låt den rätte komma in kan säkert se något värde i den här filmen.


6/10

Annonser

5 thoughts on “Martin (1977)”

  1. Jag hoppar över din text eftersom jag inte sett denna men skulle vilja se den. Dock verkar den vara omöjlig att få tag på för tillfället. Råkade däremot se din sista mening och den var ju inte lockande. Jag gillade inte alls filmatiseringen av ”Låt den rätte komma in”.

    1. Jag menar inte att man måste gilla Låt den rätte komma in för att också gilla Martin, men den lågmälda, mer realistiska stämningen och miljön är likheter dem emellan. Jag älskade inte heller Låt den rätte komma in. Men får jag fråga; Gillade du inte filmatiseringen för att den var underlägsen boken, eller för att den helt enkelt inte tilltalade dig alls?

  2. Jobbade mig igenom Romeros tidiga filmer för inte så länge sedan, men jag måste ha missat den här. Får göra något åt den saken snart. Verkar vara en mycket intressant rulle.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s