The Exorcism of Emily Rose (2005)

Genre: Psykologisk rysare, Rättegångsdrama
Regi: Scott Derickson
Manus: Paul Harris Boardman, Scott Derickson
Skådespelare: Laura Linney, Tom Wilkinson, Jennifer Carpenter, Campbell Scott
Längd: 119 min

En präst står anklagad för att ha utfört exorcism på en ung student, som slutade med den unga kvinnans död. En ung advokat tar sig an att försvara prästen. Hon utmanar i och med det både kyrkan och staten. Hon måste kämpa mot en stöddig åklagare och på samma gång sin egen ensamhet. Bitterheten tar mer och mer över. Snart inser hon att karriären är allt hon har och den är långt ifrån vad hon en gång hoppats på.

Jag såg den här filmen när den kom ut och tyckte bara bitvis om den då – och för två år sedan var det alltså dags att se den igen. Intresset för exorcism och Anneliese Michel-fallet (den verkliga händelsen) som The Exorcism of Emily Rose baseras på har vuxit hos mig sedan jag utforskade ämnet i gymnasiet och jag tycker att den här filmen skildrar historien på ett skickligt sätt där den både tar upp de otäcka och märkliga händelserna som verkligen inträffade i Tyskland, och de vetenskapliga förklaringarna till varför det hände.

Vi får i tillbakablickar följa Emily Rose genom hennes plågor ända fram till hennes död, men huvuddelen av filmen utspelas i rättegångssalen, där Emilys mordanklagade präst ska rentvås med hjälp av hans försvarsadvokat som inte heller hon vet vad hon ska tro. Utvecklingen blir en fråga om personliga ställningstaganden bortom den juridiska logiken och vi tittare får genomgå försvarsadvokatens resa utan att skriva oss på näsan.

Rättegångsbiten blir inte tråkig utan engagerar mig och får mig att tänka till mycket under filmen. Dessutom är tillbakablickarna med Emily Rose ruskigt läskiga och det är psykologisk skräck på högsta nivå. Vissa scener är till och med bland det äckligaste jag har sett på film. Tom Wilkinson spelar prästen på ett imponerande, helt suveränt sätt, och Laura Linney som försvarsadvokaten samt Jennifer Carpenter som Emily Rose är också mycket välspelade och trovärdiga – idel välcastade namn som utlovar kvalitet och lyckas leverera det.

Regiarbetet, det kyliga fotot och stämningen filmen igenom är också skickligt gjort och jag förstår inte varför jag inte gillade den här filmen lika mycket första gången, men den fungerar uppenbarligen bra att se fler gånger. Det är en kanonfilm som balanserar mycket bra mellan rättegångsprocessen och Emily Roses historia. Just rättegångsdelen gör att den slipper kopiera Exorcisten-konceptet fullt ut, som alla andra filmer som behandlar exorcism alltid gör. Att den baseras på verkliga händelser gör att stämningen blir extra olustig och får åtminstone mig att läsa på ytterligare kring det verkliga fallet.

Resultatet blir ett högt och välförtjänt betyg – och gav mig några kvällar då jag fick sova med ögonen mot rumsdörren – för säkerhets skull.

8/10

Här är en ganska skrämmande inblick i vilket skick Anneliese Michel (verklighetens Emily Rose) befann sig i innan hennes död. Bilderna och de hemska inspelningarna (hämtade från rättegångens bevismaterial) när hon får sina utbrott är minst sagt obehagliga.